Löst folk i torghörnen -- I marknadsvimlet kunde Åboborna möta handelsmän från fjärran regioner...

I samband med höstmarknaden i Åbo i september 1888 noterar en korrespondent i Åbo Underrättelser en grupp människor som står och köpslår i det hörn av torget som låg i korsningen av Köpmansgatan och Ryska kyrkogatan, nuvarande Universitetsgatan.

Hörnet var ett av många specifika rum där Åboborna förr i tiden idkade handel.

Till stor del ägde handeln rum i affärer och på det centrala salutorget, som på 1800-talet hette Alexanderstorget efter Finlands storfurste Alexander I, men det fanns en mängd andra platser som förknippades med köpslående av mera specialiserat slag.

Stadens trädgårdsodlare, många av dem ryska, sålde sin skörd mellan Katedralskolan och strandbodarna i Fiskehamnen, nuvarande Pinellan. Strandbodarna hyrdes ut på auktion till månglare, liksom bodarna på den s.k. ”narinken” nära nuvarande Trätorget, där i huvudsak judiska försäljare handlade med begagnade kläder.

År 1896 stod Saluhallen färdig och övertog en del av torghandeln.

Det låg i de lokala myndigheternas intresse att bevaka den allmänna ordningen och att se till att handeln gav inkomst till stadens kassa.

Genom att bestämma om torg- och marknadsavgifter och om vem som hade rätt att handla på vilka platser och tider, och med vilka varor, försökte myndigheterna kontrollera handeln.

Försäljarna i sin tur tog till en mängd taktiker för att utmana den formella regleringen. Människor som formellt inte hade rätt att idka handel gjorde det ändå, ofta på platser där det inte var tillåtet: utanför stadens gränser på väg till marknaden, på gatorna utanför själva marknadsområdet och till och med i privata hem.

Under marknadstider ökade folkmängden i Åbo, och när folk strömmade in till staden uppstod nya rum för handel. I det redan nämnda hörnet handlade man med klockor, bössor och harmonikor, och i Kuppis med hästar.

I marknadsvimlet kunde Åboborna och besökare utifrån också möta handelsmän från fjärran regioner, ibland sådana som aldrig tidigare hade synts till. Till höstmarkn aden 1885 dök en från tidigare helt okänd grupp handelsmän upp på stadens torg. Männen stack till den grad ut genom sitt utseende, sin klädsel, sitt språk och sina varor att lokaltidningarna rapporterade om dem.

Nykomlingarna visade sig vara muslimska tatarer från trakten av Niznhij Novgorod, som från början av 1880-talet observerades på allt fler handelsplatser i Finland. Tatarer hade sedan 1809 tjänstgjort i den ryska armén som var stationerad i Finland, men genom den småskaliga handeln på torg och marknader kom befolkningen för första gången i kontakt med muslimer i ett vardagligt civilt sammanhang.

Vad var det då för löst folk som stod i hörnet av Köpmansgatan och nuvarande Universitetsgatan och vad gjorde de?

Ett flertal tidningar kring sekelskiftet 1900 noterade den livliga kommers som försiggick i just det här hörnet, en samlingsplats för män och pojkar som idkade ett särskilt slag av handel med specifika varor.

På vintermarknaden 1891 omtalar Åbo Underrättelser en ”indrägtig byteshandel med gamla gewär, klockor och harmonikor”, 1901 nämns byteshandel med ”gamla bössor, klockor, fioler och harmonikor” och 1906 med ”klockor, harmonikor, rostiga gevär med mera”.

Som så ofta när det gällde informell handel med mindre varor var det fråga om byteshandel, en praktisk lösning i en tid då många saknade kontanta pengar.

En plats med just denna funktion verkar i slutet av 1800-talet ha funnits i de flesta städer. Det här hörnet av salutorget i Åbo uppdagades i själva verket efter att en forskarkollega för en tid sedan identifierat dess motsvarighet nära torget i Vasa, det så kallade ”Wallenska hörnet” där män samlades för att byta klockor.

Den här typen av handelsutbyte lockade till sig även personer som inte hade för avsikt att sälja eller köpa. Det livliga köpslåendet kunde likväl ha funktionen av ett marknadsnöje, ett spektakel som erbjöd underhållning.

I tidningarna skildras det informella handelsutbytet på ett stereotypt sätt som högljutt och stökigt; inte sällan framhålls att köpslåendet präglades av ”mindre lofwärda plägseder” och slutade i ”hårdragning och knytnäfstrid”.

Men affärerna hade också en konkret funktion. Exempelvis fickuren blev först mot slutet av 1800-talet så vanliga och billiga att också män av de lägre samhällsklasserna hade råd med dem.

I en tid då det strama ståndssamhället höll på att luckras upp och övergå i ett klassamhälle kunde fickuret ett viktigt symboliskt värde som ett kännetecken på en respektabel och ansvarsfull individ med koll på tiden.

Den närmaste framtiden är det omöjligt att passera Åbo salutorg utan att gå förbi minst två hörn.

Kanske läge att nästa gång inspektera respektive hörn extra noggrant. Vad är det för folk som hänger i just detta hörn och är det sysselsatta med något särskilt?