"Vi tröstade och skrattade åt att sonen till en marinbiolog och en oceanograf var rädd för vattnet"

Han drog snabbt upp fötterna ur vattnet, grät och försökte klättra längre upp i sin pappas famn.

Vi tröstade och skrattade åt att sonen till en marinbiolog och en oceanograf var rädd för vattnet.

Det vi såg som ljumma vågor som mjukt nådde Runsalastranden, såg han som något kallt och skrämmande.

Och det får man såklart göra när man är dryga halvåret, man har inte riktigt samma referensramar som sina föräldrar.

Det var väl just det som fick mig att undra hur Östersjön kommer att te sig sedan när han är vuxen, hur annorlunda hans hav kommer att vara jämfört med mitt.

Just nu, i början av mars, rör sig temperaturen runt nollstrecket och jag har sedan länge glömt hur sommarhettan kändes den dagen på stranden.

Eller, jag minns såklart den rekordheta sommaren, men jag känner den inte längre på huden och då bleknar värmen gradvis bort.

På samma sätt ersätts ”hur det var då jag var barn” av nya förhållanden som av yngre upplevs som fullt normala, även om de förhållandena i själva verket är drastiskt annorlunda än tidigare.

Shifting baseline syndrome är ett psykologiskt och sociologiskt fenomen som beskriver en gradvis förändring i acceptans och normer som rör miljöns tillstånd. Det som förr var otänkbart är det nya normala.

Den stora torsken är borta från Östersjön, algblomningarna utgör en årligt förekommande plåga, atmosfärens halt av koldioxid överskrider 400 ppm och är därmed högre än någonsin under mänsklighetens historia.

Senast halterna var så här höga var närmare bestämt 3 miljoner år sedan.

Idag föds man in i en helt annan realitet än t.ex. på 1980-talet.

Är det alltså en dyster framtid som väntar?

Nej, det behöver inte alls vara så.

Även om vi ofta fokuserar på de negativa nyheterna, finns det också många positiva förändringar som har skett i Östersjön.

Som exempel kan nämnas att mängden skadliga ämnen, som DDT och PCB kraftigt har minskat, att topp-predatorer som havsörn och säl återvänt och att man ser en viss återhämtning hos enskilda fiskbestånd.

En av de stora framgångarna är att man lyckats vända trenden gällande utsläpp av näringsämnen, där både fosfor och kväve nu tillförs Östersjön i avsevärt lägre mängder än tidigare.

Detta har på kort sikt resulterat i en småskalig återhämtning i vissa kustområden och kan på lång sikt, genom starkt engagemang på nationell samt internationell politisk nivå, leda till en verklig förbättring av Östersjöns tillstånd.

Men Östersjöns vatten omsätts långsamt och än är vi alltså inte där.

Det gäller att kavla upp ärmarna, kanske hitta sin inre Greta Thunberg, och se det dynamiska i utmaningen, att vi springer efter ett rörligt mål.

Det viktiga är att också veta att det finns många sätt genom vilka vi kan motverka en minnesförlust över generationerna.

Ett av dem är att se till att barn och unga upprätthåller interaktion med naturen. Att också nästa sommar ta den lilla badkrukan under armen och tillsammans lära känna livet vid stranden.

Även om vi vet att framtidens Östersjö kommer att vara annorlunda än dagens hav, kan vi med stor omsorg om våra vatten fortsätta att njuta av sådant som vi uppskattar och värnar om: rent vatten att simma i, fisk att fånga och äta, mysterier att utforska.

“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav. Texterna publiceras i ÅU var fjärde vecka.

Marie Nordström

Universitetsforskare i marinbiologi

Åbo Akademi