BOKEN: Brinnande idealism och människor bortom idealen i Lundbergs nya

”Som bakgrund till boken ligger livslång läsning”, skriver Ulla-Lena Lundberg längst bak i sin nya roman, i en kommentar till dess material. Det läsande livet blir på många sätt påtagligt i ”Lyser och lågar”.

Läsningen är ett återkommande tema, ett slags universalnyckel till livet och en uppenbar grundförutsättning för romanen: det är bara en författare som har levt läsande som kan skriva en bok som denna.

I tid sträcker sig romanen från Vasa brand 1852 till efterdyningarna av inbördeskriget på 1920-talet. Vi får följa en släkt i tre generationer, genom Krimkrig, nödår, förryskning och självständighet, från analfabetism till bildningsidealism och skolvägran.

Sommaren efter Vasa brand vandrar Bitt från Vörå till Helsingfors tillsammans med några väninnor. Det behövs inga pigor i en stad där husen brunnit upp och fattiga gårdar kan inte föda hur många munnar som helst.

Fem flickor vandrar iväg med lappar runt halsen där prästen skrivit vem de är och varifrån. Tre kommer fram. Bitt är eländigast av dem alla, men det är henne som soldaten Valentin Nyström får ögonen på. Henne han har sett i sina drömmar. Han fixar en plats åt henne som piga och drar själv iväg mot Krim för att kriga.

Skildringen av Valentins vandring mot kriget, med mannar som stupar i den ena sjukdomen efter den andra i vad som ter sig som ett allt huvudlösare företag känns brännande aktuell. Än en gång står Krim i centrum för meningslös misär och slöseri med människoliv i krigets namn.

Valentin klarar sig, kommer hem till sin käresta och bildar familj med henne i Borgå. Äldsta dottern Olga är romanens nav. Det är genom henne historierna om föräldrarnas vandringar filtreras och får en närmast mytologisk aura. Ett skimmer som stärks ytterligare när pappa Valentin dör.

Som husmor och lärare på skolan ser hon rektorerna komma och gå

Valentin kunde läsa och skriva och det skulle hans barn också få lära sig. Olga har läshuvud och hon kärar ner sig i likasinnade Robert Rostedt. Han studerar, blir upptäckt av folk med inflytande och pengar och får möjligheten att grunda en folkhögskola i Esbo.

Vid hans sida står Olga. Hon tror på det han tror på, kan och vet minst lika mycket som han, försöker bli klok på deras relation och sin roll och sköter markservicen.

Robert är en eldsjäl som brinner för folkbildning. Finns folkhögskola är hans verk, men den blir Olgas liv. Robert dör i tuberkulos. Kvar blir Olga med lilla dottern Karin. Som husmor och lärare på skolan ser hon rektorerna komma och gå och världshändelserna gripa in i undervisningen.

Döden kommer och tar sitt

Som så ofta hos Lundberg får historien inspirera fiktionen. Huvudpersonerna har hon hämtat ur den egna släkten och många prominenta kulturpersonligheter passerar revy i romanen. Som rektorer för Finns hamnar exempelvis Uno Stadius och Arvid Mörne under Olgas lupp.

Lundberg hemfaller ändå aldrig åt namedropping. Personerna som figurerar i romanen har alla en litterär funktion.

Lundberg vet att litteraturen har sina egna lagar, och det är under dem hon lyder. ”Lyser och lågar” är först och främst en roman, och som sådan gör den historien sällsamt levande.

Februarimanifestet förkroppsligas i unga pojkar som funderar på vart de kan fly för att slippa ta värvning i ryska armén. Vasa brand fastnar i hela sin sotiga tröstlöshet, på händer och kläder och humör.

Inbördeskriget tränger sig in mellan gård och torp. Döden kommer och tar sitt, och sen ska man ta sig vidare och vidare och vidare.

Lundbergs berättande har en alldeles egen styrfart. Hon är flink med orden, får dem att sjunga och dansa och hitta varandra på precis rätt ställen.

Det är dialekt där det behövs och en hel uppsjö av ord vi har glömt att vi hade. Lundberg har ett distinkt och säkert språk som tillsynes lekande lätt uppenbarar världen.

Det finns en fascinerande kontrast mellan styrkan i språket och sårbarheten som tematiseras. Berättelsen brister inte hos Lundberg.

Den går på, som historien går på, också när man inte vet sig någon levandes råd. Tonen växlar mellan klar, klämkäck och krass, och därunder ryms vad som helst.

Så framträder den själviska mansgrisen under Robert Rostedts bildade yta, lättnaden när någon äntligen dör som ändå ska göra det, besvikelsen då den dotter man banat bildningsvägen för plötsligt inte vill ha den utan väljer en bondlurk, skammen över att i grunden härstamma från torpare i Österbotten, alla förödmjukelser som är livet och lusten att få dö ifred.

Hon ser på ett sätt som bara den som har levt och läst kan se

”Lyser och lågar” handlar om idealister och höga ideal. Tron på bildningen och den tro på människan som bildningsidealen rymmer känns idag lika angelägen som den är avlägsen.

I Finns ska ungdomar få växa i anden, lära sig diskutera och bilda sig med hjärta och hjärna. Det är uppenbart att Lundberg sympatiserar med de idéer hon dammar av.

Men lika uppenbart är det att människan är mer komplex än alla idealbilder. Det är i blicken på människorna Lundberg verkligen briljerar.

När hon fångar deras tillkortakommanden och stunderna då de växer utöver sig själva. När hon visar hur människor möts och glider isär, behöver varandra, bär varandra och gör varandra illa.

Räckvidden i tid och de många personerna gör ändå att den nya romanen inte känns fullt så djup och intim som Finlandia-prisade föregångaren ”Is” (2012) eller det fenomenala självporträttet ”Sibirien” (1993).

Om de var böcker att älska så inger ”Lyser och lågar” respekt. Lundbergs helhetsgrepp och perspektiv är imponerande. Hon ser på ett sätt som bara den som har levt och läst kan se.

Lyser och lågar