"Det är nu vi lever. Det som har varit, det har farit. Det som ska komma, vet vi ännu inget om"

Nu har det nya året börjat. Den som kunnat njuta av ledighet kring jul och nyår har återgått till vardagen. För den som arbetade för högtryck under helgerna har tempot jämnat ut sig och vardagslunken har återkommit. Det är nu man talar om oxveckorna, tiden då det inte är några extra högtider och ledigheter, utan då vardagarna avlöser varandra i en jämn ström. Det kan kännas enahanda och lite tråkigt eller tungt och slitigt, men faktum är att de här veckorna är bra för många.

De här dagarna och veckorna är livet, det vanliga livet. Det livet vi skulle sakna om vi inte fick leva det. Det är nu vi hinner återgå till de goda vanorna vi hann glömma bort under julfirandet. Eller så är det nu vi hinner lägga grunden för de goda vanor vi önskar (och har lovat oss själva) att ha. Utan de här veckorna av vardag och vanligt liv skulle vi inte förstå uppskatta avbrotten och högtiderna.

Det är nu vi lever. Det som har varit, det har farit. Det som ska komma, vet vi ännu inget om. Vi har den här tiden av vardagslunk, oxveckorna, och vi får vila i att dagar och veckor följer samma rutiner. Visst kan vi ibland längta bort och dagdrömma om ledighet och spännande resor, men jag tror att det finns något viktigt i att det finns tid då livet följer inrutade mönster och känns förutsägbart. För när vardagarna rullar på med invand rutin behöver man inte ägna tankar och kraft åt att planera och förbereda något extra. Man kan låta sysslorna avlösa varandra och vila i att man vet vad man ska göra till näst.

Nu kanske du suckar och tycker att jag idealiserar något som känns tungt och evighetslångt och det kanske jag gör. Det finns vardag som är övermäktig och det finns tristess som inte verkar ha något slut. Det är inte allas vardag som lunkar på i inkörda spår utan för en del är vardagen fylld av ensamhet och ångest. Den vardagen är inte eftersträvansvärd. Den vardagen önskar jag att man kunde slippa.

Ändå lyfter jag fram vardagen som något vi i bästa fall kunde vila i. För när vi kan falla in i en jämn rytm och ta steg efter steg utan större tankemöda kan vi låta tankarna vandra. Kreativitet föds ur lugn och lagom tristess. Fantasin får fart av den jämna lunken. Plötsligt kan man känna en lust att förnya och pröva nya utmaningar.

Så kanske vi kunde låta de här veckorna lägga grunden för året? Inte ondgöra oss över de långa tunga oxveckorna, utan istället nöja oss med att den stabilitet de kan ge oss? Vi får glädja oss över att vi nu har några veckor framför oss av rutiner som inte kräver något extra av oss. Vem vet vart det plötsligt kan leda oss?

Men en önskan om god fortsättning på det nya året.

Janette Lagerroos

Tf. kaplan i Houtskär kapellförsamling