Åldringsvården, eller bölden som sprack

Och sen ställa frågan: vad har dessa indignerade röster gjort för att förhindra vanvård, stävja vinstintressen och nonchalans.

Jag vet inte vad som är värst.

Att det händer?

Att ingen har lyssnat tidigare?

Att nån tror att det började nu?

Att så många tvår sina händer, talar om att väckarklockan ringer i sista stund – hur djupt kan man sova?

Att det har varit möjligt att sälja ut vården till företag som sätter vinster före allt annat, trots otaliga protester?

Att man i seriösa nyhetsmedier talar om en show – vem vann showen – med regeringen, oppositionen eller medierna i huvudrollen?

Att patienterna och vårdarna fortfarande bara är statister utan talan och repliker?

Att man för fram personalbristen som om den bara berörde den privata sektorn?

Att debatten igen blir nyanslös och går upp i falsett?

Det är lätt att ropa ”detta får inte ske” och så gripa efter en snabb ”lösning” som passligt låter sig kläs i siffror. Istället för att granska vinstintressen, sparkrav, hierarkier och de mekanismer som upprätthåller dem, bristen på personalpolitik, hot istället för dialog.

Det är inte bara de privata bolagen som gör allvarliga misstag eller övertramp, som försöker minimera personalen – som vill tysta dem som protesterar. Det sker också inom den offentliga sektorn. Det finns mycket starka hierarkier.

Hur många gånger har inte anställda i flera år, inom hemvården till exempel, försökt slå larm med argument som ”det är omänskligt”, ”det går ut över patientsäkerheten”.

De skandaler som nu uppdagas inom vården har långa rötter.

Det finns otaliga exempel på dåliga beslut, vanvård, slutkörd personal, missförhållanden som man har redogjort för i artiklar, dokumentärer, insändare, skrivelser, uppvaktningar, kolumner.

Man kan anklaga den privata sektorn för att vilja göra vinst – men på samma sätt måste man klandra den offentliga för att vilja spara. I båda fallen är det de samma som betalar. Det sker på bekostnad av de svagaste i samhället, de gamla, de sjuka, de utsatta.

Och där man sparar på en punkt, stiger kostnaderna på en annan.

Att låta de privata storbolagen föra ut våra skattepengar till skatteparadis är att provocera fram ett välfärdens självmord. En skandal i sig, men inte nånting som ska blandas ihop med precis alla andra frågor som berör vården.

Ju fler saker man ropar om i en och samma mening desto grötigare blir budskapet.

0,1 eller 0,5 eller 0,7 är förstås mera än decimaler, det är resurser. Men av erfarenhet vet vi att minimum tenderar att bli maximum. Och det kan vara mycket dåligt och otillräckligt.

Det gäller att vara noga med vad man talar om, vad besluten innebär, vart det kan leda.

Resurser måste i högre drag än i dag slås fast på basis av vårdtygnd.

Det är patienternas behov av vård som ska diktera hur många vårdare och vilken utbildningsnivå som krävs. Inte nödvändigtvis antalet patienter. En döende människa ställer kanske inte så många uttalade krav men har trots det stora behov och rätt till smärtlindring, ångestlindring och närvaro.

Fråga därför vad som gömmer sig bakom siffrorna. I dagens förordning har man rätt att räkna in också annan än vårdpersonal i decimaltalen. Se upp för formuleringar som ”flera händer” i vården.

Visst har vi både händer och fötter vi som jobbar, men det vi främst använder oss av är vår erfarenhet och vår yrkeskunskap som bygger på flera års studier. Vi vill ha fler yrkesutbildade kolleger.

Förstås vill vi att antalet vårdare per patient ska höjas, att det ska skrivas in i lagen, och inte stå i en förordning. Det är nämligen alltid lagen man hänvisar till när man driver på oss, när vi ska göra lite mera och ännu lite mera och bita ihop och tänka på patienterna.

För snart tjugo år sedan skrev jag ett reportage om den då havererade mentalvården på avdelning A1 I Åbo. I den artikeln hade vårdarna ett huvudbudskap: ge oss de resurser vi behöver för att kunna göra det jobb vi är utbildade till – att vårda patienterna.

Det som behövs är en vårdpolitik där de anställda kan känna sig trygga, långa kontrakt, fasta jobb, där de har stöd av sina chefer, där man lyssnar på dem när de säger att det inte går, istället för att signalera ”sluta gnälla och bit ihop”.

Det ska helt enkelt finnas förutsättningar för att göra jobbet.

Det är kärnan.