Om en utbytt namnskylt och känslan av att vara oriktigt beskriven

Lempinen stod det i vita plastbokstäver.

Två dagar hade jag varit i Norge, men på den tiden hade inget hänt som skulle ha gett orsak att byta ut namnskylten.

Jag hade inte flyttat, inte sålt bostaden, inte hyrt ut den, inte gift mig, inte ansökt om att få byta efternamn.

Rationellt kunde jag räkna ut att någon måste ha begått ett misstag.

Irrationellt kändes det som om någon stulit min identitet och oombedd klampat in i mitt liv.

Nyckeln passade i låset, torsdags- och fredagstidningarna låg på hallmattan, klädhögen på stolen var orörd, men ändå spanade jag försiktigt inåt vardagsrummet, liksom beredd på att en okänd människa lagt beslag på soffan.

Den som hade fått i uppdrag att byta namnskylt hade tagit fel på en siffra.

Rätt gata, rätt lägenhetsnummer, men fel husnummer.

Ett olycksfall inom felmarginalen i en stor stad med många höghus att hålla reda på.

Eftersom det var fredag kväll och de som fixar namnskyltar hunnit gå hem, fick jag genomleva helgen under pseudonym.

På söndagen kom min svägerska på besök och ringde förvirrad nerifrån portuppgången.

”Jag kan inte hitta ditt namn”, sa hon.

”Tryck på Lempinen”, sa jag, för servicefirman hade gjort fel sak med stor precision.

I efterhand framstår det mest som en roande händelse, men jag bär med mig upplevelsen av hur något så banalt som en felaktigt utbytt namnskylt utlöste reaktioner jag inte visste att jag ägde.

Känslan av att vara osynliggjord eller oriktigt beskriven kan uppstå i många olika sammanhang.

Det är inte ens nödvändigt att blanda in de stora och grundläggande identitetsfrågorna.

Det händer också i helt vardaglig växelverkan inom den organisatorisk-byråkratiska sfär jag känner bäst.

Min samlade erfarenhet som yrkesmänniska och beslutsfattare har nämligen lärt mig en sak: Först läser folk det som står om dem själva.

Oberoende om det handlar om ett förslag från en valberedning, ett beslut om ändrade uppgiftsbeskrivningar eller en utredning till grund för en reform: Först letar folk upp det som står om dem själva, deras enhet eller deras kommun.

Ganska få läser vidare.

I bästa fall får de med sig det bredare sammanhang och den argumentation som ger mening åt de enskilda beskrivningarna.

Upplever folk att det första de läser är oriktigt beskrivet – alltså det som handlar om dem själva, deras enhet eller kommun – kommer det att färga deras syn på resten av saken.

Det är i det här skedet vuxna människor blinkar bort tårar över en korrekt men knapphändig formulering i ett förslag från en valberedning.

Det är här reformprocesser stannar av när anställda protesterar för att de upplever sin vardag otillräckligt beskriven och felaktigt bedömd.

Det är här sakliga utredningar riskerar avfärdas som världsfrånvända, trots att de skulle ha beskrivit nittionio omständigheter rätt, men slarvat med den hundrade.

Bara den som befinner sig på långt avstånd från de personer och detaljer som berörs kan på fullt allvar tala om att skilja mellan sak och person och att se skogen för träden.

På nära håll är det uppenbart att personerna är saken och träden skogen och att det är rätt stor skillnad på en björk och en tall.

Det går aldrig att göra allt rätt, men ibland är det nyttigt att minnas hur det kändes när det helt oväntat stod ett främmande namn på lägenhetsdörren.