"Jag förstår att det är svårt att sluta röka, men icke desto mindre ger rökfrihet i snitt cirka 10 år längre livslängd"

Allt detta är sant:

En äldre människa med balanssvårigheter får rådet att använda halkskydd men avstår från att använda dem, faller, slår bakhuvudet och avlider.

En äldre man med hjärtsvikt och kranskärlssjukdom avråds från att skotta snö, följer inte rådet, får hjärtinfarkt och behöver sjukhusvård i veckor.

En insulindiabetiker orkar inte mäta sitt blodsocker, tar för litet insulin och behöver intensivvård p.g.a. diabetisk koma.

En patient med schizofreni avslutar medicineringen på egen hand och begår våldsbrott.

Med behandlings- eller terapiföljsamhet avses hur väl en patient följer sakkunnigråd om medicinering, egenvård och livsstil.

Jag tycker att ordet (som inte ännu hittat sin väg till Svenska Akademiens ordlista) har ett drag av översitteri i sig: precis som om någon skulle leda och den stackars patienten skulle följa. Man talar också om komplians eller adherens, vilket säkert är bättre ord som dock ingen förstår.

Vi måste väl nöja oss med ”följsamhet”.

Men vad det gäller är klart: Begreppet behövs för att beskriva hur väl patienterna följer råden som ges av läkare och skötare.

Tidsmässigt dyker begreppet upp inom medicinen ungefär samtidigt som individualismen vinner terräng och tillgången på information och desinformation via nätet blir vardag.

Man vill själv bestämma om sitt liv och vill själv ta reda på hur man borde göra.

Då väljer man kanske det som passar en bäst, men lämnar det jobbiga åt sidan.

Jag förstår att det är svårt att sluta röka, men icke desto mindre ger rökfrihet i snitt cirka 10 år längre livslängd.

Jag förstår att det är jobbigt med hälsosam, ny kosthållning och att promenera en halvtimme varje dag om man hittills njutit av härliga, lättjefulla (pensionärs-)dagar.

Det som jag har svårare att förstå är varför hälften av blodtryckspatienterna slutar använda sina blodtrycksmediciner enligt anvisning inom ett år från inledd behandling, eller varför en tredjedel av patienterna med kranskärlssjukdom slutar använda aspirin, hälften betablockerare och över hälften kolesterolmedicin inom två år efter att man konstaterat hjärtinfarkt eller angina pectoris.

Och detta trots att pålitlig vetenskaplig forskning upprepade gånger visat att användningen av dessa mediciner förlänger livet och förbättrar livskvaliteten.

Behandlingsföljsamheten vacklar på grund av att mediciner uppfattas som onda i sig, att ta mediciner stämplar en som sjuk och detta uppfattas som skam.

Många tycker att det är moraliskt önskvärt att undvika mediciner.

Kanske just därför är behandlingsföljsamheten oberoende av en människas ålder, socioekonomi, intelligens, personlighet och utbildning.

Vad göra? Dålig behandlingsföljsamhet ökar sjuklighet, dödlighet och hälsovårdskostnaderna.

Visst är det svårt för många att ta många olika piller längs dagen, mediciner ger biverkningar, mediciner är dyra, behandlingsråden ofta oklara.

Att bollas mellan olika aktörer inom hälsovården ger patienten känslor av rädsla och skam som hen förstås gärna undviker.

Läkare och annan hälsovårdspersonal måste kunna ge opartisk, jämlik och neutral information, så att patienten vet och vågar ta mediciner som är nödvändiga och leva på ett sätt som ger bibehållen hälsa.

Läkaren ska följa upp sina patienters läkemedelsanvändning.

Läkaren måste vara tillgänglig.

Robert Paul

Docent i intern medicin