Vi har inte råd att låta bli
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det gör de säkert också i själva valrörelsen, plus flera andra mer otippade teman, som tenderar dyka upp i den sista stridens kamp om rubriker och publicitet (för att sedan ofta alstra mer värme än ljus).
Helt klart är ändå att riksdagsvalet blir - och måste bli - ett utbildningsval. Det finns mycket att reparera efter denna valperiod, som trots samtliga riksdagspartiers famösa "utbildningslöfte" i valrörelsen 2015 blev en veritabel nedmontering av både resurser och ambitioner i denna ödesfråga för vårt norrfångna land.
Under nästa valperiod måste vi inleda en systematisk upprustning av utbildningen i hela dess bredd - från dagis till doktor. Utbildningssystemet måste utvecklas som en helhet utan de hackiga, snabba kursändringar och direkta handbromssvängar vi nu tvingats bevittna.
Finns det tre ord som utbildningsfältet nu vill höra så är de: arbetsro, förutsägbarhet och långsiktighet. Detta gäller inte minst universiteten, som ännu inte glömt hur de blåstes på det universitetsindex som statsmakten 2010 köpte det då delvis motvilliga unifältet bakom den nya universitetslagen med.
Bara två gånger, 2011 och 2014, har indexjusteringen gjorts fullt ut. Övriga år har den halverats eller nedfrysts helt och hållet. Yrkeshögskolorna har för sin del inte en enda gång hittills fått sin justering som det var tänkt och lovat.
Då de blivande regeringspartierna, vilka de nu är, efter valet i april sätter sig ned för att förhandla fram ett regeringsprogram måste visionen alltså vara klar. Modell kan tas av Paavo Lipponens första regering (1995-99). Den tog över i ett statsekonomiskt svårt läge, tvingades skära i nästan alla offentliga utgifter, men valde trots det - ja, eller just därför - att ändå försöka skona utbildningen och forskningen.
Det var klokt. Att vi sedan klarade oss så bra som vi gjorde i Nokiafenomenets strålglans kan delvis tillskrivas just denna valda väg. De totala satsningarna på forskning och utveckling (F&U) steg som bäst till 3,75 procent av BNP innan de började dala. Idag, tio år efter finanskrisens början, ligger vi en dryg procent (2,69) under rekordnivån.
Följande regering borde som det långsiktiga målet uppställa fyra procent av BNP. Det skulle av staten förutsätta, förutom ett slut på kastreringen av universitetsindexet, en omedelbar nivåförhöjning på 150 miljoner euro och sedan lika mycket till årligen.
Plus att även den privata sektorn, som står för två tredjedelar av F&U-satsningarna i vårt land, måste öka sina ordentligt.
Då vi enligt näringslivets forskningsanstalt Etla år 2017 använde totalt 6 miljarder på F&U skulle det krävas minst 7,5 miljarder till - av vilka 2,5 från det offentliga och 5 från den privata sektorn - för att uppnå fyra procent år 2030.
Nämnas bör att bara Nokia år 2017 satsade 4,2 miljarder på F&U, vilket utgör hela 18 procent av årsomsättningen. Till saken hör också att en ökande andel av företagens F&U landar utomlands.
Arbetslivsprofessor Erkki Ormala, som nyss gjort en utredning om Finlands konkurrenskraft på 2020-talet, noterar att då 15 procent av företagens satsningar på produktutveckling och forskning år 2015 gjordes utomlands är prognosen för detta år 28 procent – nästan det dubbla.
En större del av satsningarna kunde alltså gärna göras här hemma – givet att förhållandena, konkurrenskraften, de politiska ambitionerna, investeringsklimatet är det rätta.
Känt är att två tredjedelar av utgifterna för utbildning och forskning är rena personalkostnader. Personalkostnader är en synonym för kompensation för kunnande, erfarenhet, resultat. Så då vi ökar F&U-satsningarna i Finland är detta också ett sätt att försöka stävja den tilltagande hjärnflykten, som inte minst tycks drabba Svenskfinland med sin låga tröskel till grönare kvistar i grannlandet Sverige.
För att kunna genomföra en seriös rehabilitering av utbildningen och forskningen i vårt land krävs nu förutom pengar också en djupare politisk attitydförändring. Offentliga satsningar på utbildning och forskning kan för ett land som Finland inte kamrermässigt betraktas som tråkiga utgiftsposter, som belastar den offentliga ekonomin.
De är framtidsinvesteringar, som höjer produktiviteten, sysselsättningen, dynamiken, den andliga och materiella tillväxten, vårt kollektiva självförtroende, säg den ekologiska, sociala och ekonomiska hållbarheten i hela vårt samhälle.
Har vi råd att satsa så mycket på F&U, lyder förstås frågan? Som är fel ställd. Den rätta frågan lyder: hur i hela friden skulle vi ha råd att inte göra det?
Stefan Wallin
Riksdagsledamot (SFP), Åbo Ordförande i framtidsutskottet