BOKEN: Ensamstående mamma och änka till rikets mest hatade man – Anu Lahtinen skriver nyanserat om kvinnan som försvarade Åbo slott

Det är med en blandning av fascination och skepsis jag öppnar Anu Lahtinens biografi ”Ebba Stenbock i maktspelets skugga”.

För mig är Ebba Stenbock (cirka 1550–1614) inte mycket mer än en ryggtavla i Albert Edelfeldts målning ”Hertig Karl, skymfande Klas Flemings lik” (1878), och jag vill gärna veta mer.

Men biografier över historiska kvinnor tenderar att ha en ganska förutsägbar dramaturgi: Ett glömskans kompakta mörker påvisas för att sen skingras, inte sällan med onaturligt smickrande ljus.

Det är ett grepp som i sin välmening tenderar att skymma nyanserna som vi väl ändå får anta att varje människa rymmer. Även de bortglömda.

Ebba Stenbock i maktspelets skugga

På den här punkten blir Lahtinens bok en positiv överraskning. Titeln ”Ebba Stenbock i maktspelets skugga” låter visserligen mest som en publikfriande flirt med thrillergenren, men den rymmer ordet skugga, och skuggan är något som Lahtinen förvaltar väl.

Hon berättar både det vi vet och det vi inte vet. Kanske, eventuellt och möjligen är återkommande ord som inger respekt. Lahtinen är varse källornas möjligheter och begränsningar.

Hennes sympatier är hos Ebba, men Ebba får i någon mån förbli ett oskrivet blad, även moraliskt. Hon får framträda med skuggorna i behåll.

Lahtinen, verksam som biträdande professor i Finlands och Nordens historia vid HU, är specialiserad på 1500-talet och kvinnors roll i historien. Hon rör sig vigt både i de små och stora sammanhangen, från barnsängar och klädedräkter till väpnade drabbningar och politiska intriger.

Pargasbördig make

I berättelsen om Ebba, som i Lahtinens version rymmer hela livsloppet, framträder ett minst sagt stormigt politiskt skede, en tät och trasslig väv av släktband i maktens centrum och en kvinnoroll som är på en gång begränsande och bemyndigande.

Stenbockarna var en adelssläkt med stort inflytande i det svenska riket. Dess makt signerades när Ebbas syster Katarina Stenbock gifte sig med Gustav Vasa.

Ebbas make, den Pargasbördige Klas Fleming, kom från en inflytelserik släkt med stora egendomar i den östra rikshalvan, men han utmärkte sig främst som en krigslysten drummel.

Han lyckades dock spela sina kort någorlunda rätt under maktspelet som följde på Vasas död, mellan sönerna Erik och Johan och senare mellan Johan och Hertig Karl.

När han ställde sig bakom Johan i kampen mot hertigen blev han ståthållare med säte på Åbo Slott.

Johan dog och Flemings lojalitet flyttade över till hans son Sigismund. Men någon lojal person framstår Fleming inte som i Lahtinens framställning. Snarare verkar han hänsynslös och självisk.

Utan skrupler lät han Sigismunds trupper utarma landets befolkning och utan pardon slog han ner de österbottniska böndernas uppror mot detta.

Att öppet låta sig styras av en kvinna eller ge sig i kamp med en kvinna var något man undvek

Fram till Flemings död i en sjukdomsattack 1597 står Ebba bokstavligen i skuggan, även i Lahtinens bok. Hennes personlighet och åsikter framträder genom andras brev och vittnesmål.

Hur hon eventuellt såg ut spekulerar Lahtinen i utgående ifrån bilder på hennes systrar – inga samtida bilder av henne själv finns bevarade. Hon verkar ha företrätt en mildare linje än maken och stundtals haft en dämpande inverkan på honom, även om hon stod stadigt vid hans sida.

Lahtinens analys växer sig här till en större diskussion om en hustrus påverkningsmöjligheter inom adeln på 1500-talet.

Här avtecknar sig förväntningar på hustrun som ett slags stötdämpare, men också ett krav på att kvinnans maktutövning skulle förbli subtil. Att öppet låta sig styras av en kvinna eller ge sig i kamp med en kvinna var något man undvek.

Och så länge det fanns en make var hustrun skymd. Änkedrottningen styr och ställer med släktens giftermål och skriver flitigt brev.

Det samma gäller för de ogifta adelskvinnorna. Men det dröjer till Flemings död innan Ebba själv får ta till orda i boken. Om det fanns brev från henne före detta blir inte helt klart, men att änkerollen lyfter henne ur skuggorna är uppenbart.

Här fick hon i och för sig rejält med draghjälp av hertig Karls anfall mot Åbo slott vars försvar hon lyckades upprätthålla imponerande länge.

Hon framstår som både strategisk och stark. Också efter att slottet har fallit och genom den långvariga fångenskapen som följde kämpade hon framgångsrikt för sina barn, sin släkt och dess ägor.

Mer mänskligt än heroiskt

I bokens sista och allra intressantaste kapitel problematiserar Lahtinen just vår förkärlek för att ge historiska personer epitetet stark.

Oftast är de bara människor som ställts inför omständigheter de helst hade sluppit. Som Ebba som plötsligt var ensamstående mamma och änka till rikets mest hatade man med fienden bankande på dörren.

Lahtinen heroiserar inte. Och hon har kanske inte direkt anledning. Ebba var inte lika hård som maken, men hon gjorde heller inte uppror mot hans skräckvälde.

När hon försvarar slottet är det lojaliteten till maken och den egna familjen som står i förgrunden. Hon kämpar för de sina. Det är mer mänskligt än heroiskt.

Boken ger mersmak. Allt man får veta om adelskvinnors liv gör en nyfiken på hur det såg ut i andra stånd. De saftiga historierna om brödrakampen mellan Erik och Johan frestar också i periferin.

Mycket hade kunnat byggas ut, men Lahtinen gör nog rätt i att hålla det kort och snävt. Nu vill man läsa mer. Och besöka Åbo slott och fundera på hur det var att vara barrikaderad där med kanonkulorna vinande runt knutarna.