Med tanke på alternativet

TOPPMÖTET. De kom, de träffades, de åkte.

Med andan i halsen följde världen med supermakternas presidentmöte i Helsingfors för drygt två veckor sedan. Vad skulle de komma överens om? Vad inte? Vad skulle president Trump klämma ur sig på presskonferensen? Hur skulle den erkänt skicklige ryska kollegan, den tidigare KGB-agenten Putin, hantera sin nyckfulle kollega?

Den församlade världspressen, uppskattningsvis 1500 journalister, behövde minsann inte bli besviken. På en direkt fråga förringade Trump den påstådda ryska inblandningen i USA:s presidentval hösten 2016 – trots att komprometterade uppgifter hemma i USA alldeles strax innan toppmötet presenterats av hans egen biträdande justititeminister. Inte kunde han ju låta förstå att den amerikanska väljarkåren inte helt själv gjort sitt val?

Stormen var ett faktum.

Och väl tillbaka i Washington gjorde Trump sin helt osannolika pudel. Han hade ju helt enkelt sagt fel på presskonferensen och korrigerade så sin utsaga: han såg inte varför ryssarna inte skulle ha blandat sig i valet. I presidentslottet saknades det andra ”inte”.

Både republikaner och inte minst demokrater skakade på huvudet. Det gjorde också, intressant nog, Fox News som dittills snällt spunnit i Trumps knä oavsett vilka illgröna grodor han släppt ur sig.

I världspolitikens och mediernas värld lever man från hand till mun. Det tar inte länge innan dagens pangnyhet är fiskpapper och det finns en ny snackis att tugga i. Det som ändå lever kvar är den, skall vi säga, objektiva evalueringen av vad ett toppmöte som detta lämnade kvar för historieskrivarna.

Alltid är tolkningen inte helt entydig. Än i dag finns det ingen entydig åsikt om huruvida toppmötet 1986 mellan presidenterna Reagan och Gorbatjov på Island var en succé eller bara ett retoriskt slag i luften. Resten är ändå historia – oavsett Island: Reagan skulle gå till historien för att ”han fick Sovjetunionen på knä”. Tre år senare föll Berlinmuren. Hela det kommunistiska Östblocket kollapsade. Sovjetunionen upphörde 1991. Och Gorbatjov förlorade sitt land.

Med två så stroppiga världsledare som Trump och Putin vid spakarna går det knappast ännu i dag att bedöma vad toppmötet i Helsingfors gav på kort – eller lång – sikt. Syrien förblir ett öppet sår, den folkrättsvidriga annekteringen av Krimhalvön och den sannolika presidentvalsmanipulationen likaså.

Karavanerna går vidare, ackompanjerade av en veritabel medial och politisk kakofoni, speciellt i USA och bland dess allierade. Som inte längre vet huruvida Washington är en lojal garant eller en navelskådande handels- och försvarspolitisk bråkstake.

Finland då? Vad blev kvar i handen för oss? Intervjuad av Sveriges TV4 på morgonen för toppmötet svarade jag att Finland har en lång tradition av möten som detta. Med början från ESSK (sedermera OSSE) i Helsingfors 1975, fortsättande med mellanlandade och vetgiriga USA-presidenter på sin väg till Sovjetunionen/Ryssland under 1980-talet och inte minst toppmötet mellan en, åtminstone för stunden, nykter Boris Jeltsin och den tillfälligt rullstolsburne Bill Clinton 1997.

Vi har ansetts vara en pålitlig arrangör och en brobyggare i internationell diplomati och politik. Och då 1500 utländska journalister dimper ner i vår land, rapporterar, bloggar, reflekterar så är det klart att också andra signalement för Finland än presidentslottets gotiska sal överstiger nyhetströskeln.

Summa summarum: Toppmötet mellan USA:s och Rysslands presidenter en stekhet julimåndag 2018 i Finlands huvudstad må ha kostat sina tio miljoner extra för polisen och en halv miljon för presidentens kansli.

Men det var det värt. Inte bara med tanke på den PR vi fick för spektaklet och de extrasummor hotell och restauranger håvade in tack vare mötet. Bilden är större än så.

Det är bra att supermakternas ledare träffas. Alternativet är klart sämre.