Vet inget-rörelsen

Vet inget-rörelsen

I sin klassiska bok ”After Virtue” från 1981 ber oss filosofen Alasdair MacIntyre tänka oss att en ny politisk rörelse uppstår, en ”vet inget”-rörelse som uppfattar att kunskap är roten till allt ont.

Genom upplopp, bokbål och kravaller förstör de hela vetenskapen och det mesta av den vetenskapliga kunskapen, så att bara fragment utan sammanhang finns kvar. MacIntyres poäng är att något liknande hänt i västerlandets förståelse av moral. Av det sätt att tänka kring etik som fanns före upplysningen finns bara fragment kvar.

Men tänk om MacIntyre var mera profetisk än finurlig med sitt tankeexperiment och att vi nu verkligen ser början till ”vet inget” rörelsens framväxt. Alternativa fakta och fake news är bara toppen av isberget. Det verkar finnas en utbredd känsla att verkligheten blivit allt för komplicerad och en längtan tillbaka till en tid när allt var enklare.

Därför tar folk till konspirationsteorier som förklarar allt med en central lögn eller dold agenda. Eller så vill man skylla väldigt olika problem på en sak (invandring, läkemedelsindustrin, centerpartiet). Den underliga idén att man kan ”känna efter” vad som är sant ”för en själv” sprider sig.

Men tydligast blir detta i den allt mer synliga kritiken mot humaniora, mera tolkande samhällsvetenskaper och speciellt mot ämnen som genusvetenskap och vissa typer av filosofi. Teologin har redan i hundra år utsatts för denna kritik. Dessa avfärdas allt oftare som propaganda utan vetenskapligt värde. I stället för att sätta sig in i dessa tankesätt och verkligen pröva dem försöker man hitta ett sätt att kunna avfärda dem i sin helhet. Man föredrar att veta inget alls i stället för att inse att verkligheten är komplicerad.

Det här tar sig paradoxala uttryck, för kritikerna av denna kunskap lutar sig inte sällan på andra typer av vetenskap. Vinterns främsta exempel är psykologiprofessorn Jordan B Peterson, som har solid forskning bakom sig i frågor som alkoholism och personlighetstyper, men i sin kritik av ”feminism” och ”postmodernism” aldrig går in på vad dessa traditioner verkligen säger utan avfärdar feminism och ”postmodernism” som totalitära och relativistiska. Inget av detta stämmer, utan både feminism och de filosofer som på 80-90-talet kallades postmoderna undersöker otroligt komplexa samband mellan makt och människors sätt att leva tillsammans. Men Peterson (och hans följare) föredrar att inte veta.

Det finns förstås en politisk komponent i detta. Om man kan ogiltigförklara motståndarens argument genom att misstänkliggöra deras fakta vinner man poäng i dagens mediakultur.

Men världen är komplicerad. Vi behöver utsättas för denna komplexitet, lära oss hantera den. Det enda andra alternativet är att med våld utrota allt som stör vår enkla sanning.

Patrik Hagman

Författare och universitetslärare