Om Pride och de fobier som egentligen är människoförakt

Den här midsommaraftonen satt jag två gånger i bastun. Den första gången rann svetten och den andra tårarna.

Som så många andra spenderade jag min midsommar ute i skärgården på en kompis stuga. Med på stugan var också kompisens familj och några familjebekanta. Och som det ofta är när familjer och bekanta samlas så fanns det även en sexistisk homofob på plats.

Det som hände var simpelt, en riktig klassiker vill jag påstå.

Vi sitter runt matbordet och äter grillmat, de som dricker alkohol har hunnit få i sig en hel del men allt är fortfarande mysigt. Vad som leder till det som följer är oklart men plötsligt diskuteras tatueringar.

Antagonisten i historien fäller en kommentar om hur illa det ser ut med unga tatuerade kvinnor i butikskassan. Det här är sexism, kvinnan i butiken behöver nämligen inte vara estetiskttilltalande för medelålders gubbar.

När min tatuerade kompis poängterar det här blir diskussionen hetsig. Den vita medelålders mannen känner sig hotad av den unga flickan som oväntat vågar säga ifrån – och nu vill han provocera.

Så vad gör man som kränkt gubbe om man vill provocera en ung, liberal kvinna, jo man tar till homofobi, transfobi eller rasism. I det här fallet var det homofobin som tog segern.

Målet för attacken blev vår nationella bög Pekka Haavisto och argumentet ”hur skulle det ha sett ut om någon som han hade blivit president”.

Det är nu jag borde ha stigit fram och lugnt ställt gubben till svars för sina åsikter. Men jag är liten och livrädd för konflikter så i stället låser jag in mig i badrummet.

Där gråter jag medan min kompis, hennes mamma och hennes bror i tur och ordning kramar om och tröstar mig.

De är alla så otroligt fina människor men när de ursäktar gubbens beteende med att säga ”han är en sådan där purfinne, du skall inte bry dig om honom” känner jag mig ändå lite obekväm.

Det är de här ”purfinnarna” som motsätter sig en ny translag och samkönade äktenskap. De här ”purfinnarna” förolämpar, misshandlar och till och med mördar, hur skall jag kunna låta bli att bry mig?

Så i dag då jag går i Pride-paraden minns jag att det alltid är ett privilegium att inte behöva bry sig.

Patricia Torvalds

Sommarredaktör på ÅU