På stugan för nån vecka sedan pratade vi om hur mycket världen förändrats sen den första gången jag åkte utomlands

Åbo, mon amour

Mitt i kaoset inför flytten söderut reflekterar jag över att alla borde tvingas/få chansen att byta miljö för en längre tid. Jag vet, alla vill eller vågar inte det men det finns något mycket terapeutiskt i att behöva fundera på vad man kommer att sakna, från sin lägenhet och sin närmiljö, och vad man helt klart klarar sig utan. Jag har stött på en hel del överraskningar då jag funderat över min vardag.

Mest kommer jag ju förstås att sakna familj och vänner men till all tur är dagens möjligheter till kommunikation på en helt annan nivå än vad de var för, säg, tjugo år sedan. På stugan för nån vecka sedan pratade vi om hur mycket världen förändrats sen den första gången jag åkte utomlands för en längre tid, med barndomsvännen Katarina på språkresa till Torquay i England. Då ringde vi collect call (mottagaren betalade) från röda telefonkiosker nere vid hamnen och skickade postkort med vackra palmförsedda vyer till vänner och släktingar här hemma. Allt var nytt och spännande och vi levde tiden före mobiltelefoner, e-post, webb och skype.

Att flytta utomlands gör också att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och alla tänkbara ytor är fyllda av olika listor och högar av alla de slag med rubriker som Frankrike, Pargas (föräldrarna), Attu (stugan), Åbo (syster) och Borgå. Att vara borta hemifrån (två hem dessutom) kräver sina högar. Det finns en hög för träning, en för besök i europeiska storstäder, en för fritid, en för skrivande (jo, det kräver sin egen hög med rekvisita), en för vardag i sömnig by (fast det kanske inte alls är så?). Jag inbillar mig att jag har allt under kontroll.

Å andra sidan är jag hopplös på att packa. Detta trots att jag under de senaste åren mer eller mindre levt med en halvt uppackad resväska. Men jag packar fortfarande med mig ”allt”, föriettfallattom. Och kommer hem med hälften oanvänt. Såväl kläder som skor och allt däremellan.

Då jag skulle tillbringa några månader i Los Angeles och hade en extremt pressad arbetsperiod bakom mig, satte jag mig utmattad och gråtande mitt bland kappsäckar och klädhögar och ringde min syster. Vips var hon på plats och fixade packandet (behöver du faktiskt allt det här?) och förde mig tidigt på morgonen till flygfältet. Vad skulle jag göra utan henne?

Den här gången är jag mera organiserad, inbillar jag mig, och inte lika slutkörd trots hårt arbetstempo även nu, jag klarar av att packa med lite hårdare hand. Men att packa för november- och decemberrusk kräver en del kreativitet mitt i sommarvärmen.

Den senaste månaden har jag gått och cyklat runt i Åbo och mera medvetet insupit den atmosfär jag kommer att sakna, som bibban och dess innergård, hela långa åstranden, Apoteksmuseets innergård, Samppalinnas utebad, Förin, Kakola-kullen för att bara nämna några. Det jag däremot inte kommer att sakna är torget (som jag annars älskar, speciellt sommartid) och dess uppgrävda och delvis asfalttäckta yta.

Jag kommer i år att missa kräftskivor, Konstens natt, diverse festivaler, forneldarna på stugan, bokmässor, Författarserien, Tepsis fotbolls- och ishockeymatcher, Åbos och Borgås julmarknader och -konserter. Men jag kommer att uppleva så mycket mer, annat och nytt, jag får se på vardagen med helt nya ögon, ta seden dit jag kommer, vandra i Carl (och Karin!) Larssons fotspår och om jag vill kasta loss ett helt vanligt veckoslut, ta tåget till Paris. Att få jobba, utvecklas och se världen samtidigt. Det är verkligen en win-win situation som jag ödmjukt tackar Svenska Kulturfonden för.

Och ja, det bästa av allt, även Grez-sur-Loing har en å, fast den kallas flod, och jag kommer att bo precis bredvid den, liksom jag gör i Åbo. Mon amour.

Ann-Helen Berg

Frilansskribent, bor i Åbo och Borgå, för tillfället Svenska Kulturfondens residensstipendiat i franska Grez-sur-Loingdens residensstipendiat i franska Grez-sur-Loing