BOKEN: Lågmält relationsdrama på noga avgränsad scen – i Sofia Torvalds bok bekräftas förutfattade meningar om manligt och kvinnligt

Linus Lindholm
kvinna i soffa
Journalist, essäist och nu även romanförfattare. Med "Kaféet" erövrar Sofia Torvalds en ny genre, men tappar lite av dynamiken i sitt uttryck på vägen.
Publicerad:

En kvinna, en man och ett kafé. Upplägget i Sofia Torvalds romandebut ”Kaféet” är som gjort för en intim teaterscen, och Torvalds har förmågan att förvalta sitt noga avgränsade fokus. Relationsdramat som utspelar sig över kaffekopparna synas in i minsta skiftning.

Det är både belysande och aningen klaustrofobiskt.

Mia och Mikael har träffat varandra i en stödgrupp för frånskilda och blivit vänner och förtrogna. Med jämna mellanrum träffas de och pratar av sig på ett kafé.

Mia har gått tillbaka till sin man och slutat i gruppen. Mikael är kvar där, men har lagt den mesta sorgen bakom sig och hittat ut på dejtingmarknaden.

Kaféet

av Sofia Torvalds
Omslag: Maria Sann
Förlaget, 2023
202 s.

”Kaféet” utspelar sig till 95 procent på detta kafé, under möten vännerna emellan. Det är möten som rymmer ett ansenligt spektrum av samförstånd, glädjerus, ömhet, bitterljuvt vemod, sorg och ensamhet.

Vad det egentligen är för en relation Mia och Mikael har är bokens mesta spänningsmoment. Vänskap är vad de själva kallar det, men bokens romance-stråk antyder att det kanske borde vara mer.

Torvalds roman har dock fler fasetter än så.

I sina tidigare böcker – essäsamlingar med teman som den egna släkten, ångest, anorexi, depression och gudstro – har hon visat sig ha ett skarpt öga för komplexiteten i mellanmänskliga relationer och en förmåga att resonera mångsidigt och personligt om mänsklig sårbarhet och sårighet.

Betydelsen av det osagda

Också i romanform utvinner Torvalds mycket ur det hon dukar upp.

Skickligt fångar hon upp fluktuationerna mellan närhet och distans, betydelsen av det osagda och allt det brokiga som utspelar sig i gränslandet mellan kärlek och vänskap.

Kanske är de platonska mötena på kaféet stundtals innerligare än en regelrätt kärleksrelation någonsin.

Om det är för att det egentligen är kärlek det handlar om eller just för att det inte är det, är en fråga man gärna grubblar på tillsammans med Torvalds och hennes huvudpersoner.

Medelålders egon i en rätt så förutsägbar dans

Porträtten är psykologiskt träffsäkra och dialogen löper smidigt. Torvalds har blick för detaljer: mimik, gester, kläder och dryckesval står i direkt samband med sinnesstämning och personlighet. Inget smink och rooibos-te, betyder ryggsäckskvinna.

Bakelse för Mia, betyder att allt är som det ska. Tar Mikael något annat än kaffe har något utöver det vanliga hänt.

Men det blir rätt mycket sorgsen sallad, latte och oätna bullar innan romanen har kommit i mål, och det händer att man längtar efter andra scener som erbjöd andra medel för karaktärsteckningen.

Det är inte bara scenen som är avgränsad i ”Kaféet”. I jämförelse med Torvalds essäsamlingar där personliga erfarenheter möter en rik beläsenhet känns den här berättelsen ganska kringskuren. Det är som om fiktionen begränsar, snarare än frigör Torvalds uttryck.

Förlaget
Bokomslag
Relationsältande i skilsmässokölvatten. "Kaféet" bjuder på träffsäkra iakttagelser av mänsklig sårbarhet och sårighet i lättsmält form.

Vid kafébordet saknas hennes personliga närvaro och dialogen med andras röster: hela den reflexiva dynamik hon frammanat i sina essäer.

Tematiskt är kringskurenheten visserligen motiverad. Kaféet är en bubbla i tillvaron för Mikael och Mia. Deras relation hör dit. Den är kanske rentav bara möjlig där. Det snäva fokuset svarar också mot den fixering som relationen blir, särskilt för Mia.

Och det navelskådande relationsältandet är helt trovärdigt som huvudingrediens i möten mellan två av kärleken svedda.

Men i längden blir det lite enahanda.

I bakgrunden skymtar en skyddad medelklasstillvaro, som varken fördjupas eller problematiseras. Mia och Mikael reparerar och polerar sina medelålders egon mot varandra i en rätt så förutsägbar dans. Mia är liten, nätt, känslosam, neurotisk, bekräftelsetörstande och behagsjuk.

Mikael krängde till lite grann efter skilsmässan, men tar sig fort upp på rätt köl igen och utkristalliserar sig tidigt som förnuftsmänniskan i deras relation.

Osedvanligt kyskt för att vara en bok som flirtar med romantiken

Den som vill få sina förutfattade meningar om manligt och kvinnligt bekräftade har säkert stor behållning av genusordningen Torvalds tecknar.

Själv blir jag mest lite trött och modfälld, särskilt över den evinnerliga nödighet som Mia uppvisar, exempelvis när hon för n:te gången ber Mikael berätta vad han tänkte när han såg henne för första gången:

”’När jag såg dig första gången’, sa han, ’då tänkte jag: Har hennes man bedragit henne? Varför? Vem bedrar en sådan liten, söt kvinna?’Hon skrattade. Han hade sagt det förr men det var lika underbart varje gång.”

Att Torvalds inte censurerar sin hjältinnas svagheter och mindre smickrande sidor är förstås bra, men det är synd att de är så dammiga och nötta.

Här spelar säkert genren in. Torvalds skriver flyhänt och underhållande, i feel good-anda.

Vill man hålla sig inom den ramen är det kanske säkrast att inte utmana konventionerna alltför mycket. Men lite tänjer Torvalds ändå på dem.

”Kaféet” är mer vemodig än godmodig och osedvanligt kysk för att vara en bok som flirtar med romantiken.

Frilans, bokrecensent
Publicerad: