Det är svårare att driva en omänsklig politik mot människor med ett ansikte och en historia, det är lättare om de bara är siffror i byråkratins kugghjul. Det är i detta ljus man kan förstå den enträgna ansträngningen att förpassa ”de enskilda fallen” tillbaka till byråkratins anonyma dunkel.

Hur ska vi förstå ondska?

Asylsökande Ali får avslag och skickas tillbaka till Irak där han blir dödad efter tre veckor. Enligt hans dotter som är i Finland men hotas av avvisning, var det samma milismän som Ali hotats av innan de flydde, som dödat honom.

Migrationsverket svarar att de inte har något ansvar för vad som händer utanför Finlands gränser. De följer bara lagen och om lagen borde ändras är det upp till politikerna. Lagstiftaren, inrikesminister Kai Mykkänen (Saml), säger att politikerna inte kan blanda sig i myndigheternas beslut och att lagen inte behöver ses över på grund av ett enskilt fall.

Förra veckan skrev ÅU om en familj i Åbo där pappan har fått avslag på sin asylansökan och är under avvisningshot (ÅU 15.2). Mamman fick asyl i Finland för fem år sedan och de har träffats i landet och fått en dotter tillsammans här. Men familjebanden påverkar inte avvisningsbeslutet.

Den politiska filosofen Hannah Arendt myntade begreppet den banala ondskan efter att hon följt med rättegången mot nazisten Adolf Eichmann i Israel år 1961. Eichmann ansvarade för transporter av judar till förintelseläger.

Denna tysk som hade sänt hundratusentals människor in i döden beskrevs som en alldaglig byråkrat, långt från sinnebilden av ondska. Han framhävde under hela rättegången att han följde order och gjorde sitt jobb efter bästa förmåga – en kugge i ett byråkratiskt maskineri.

Arendts slutsats var att hans största fel var hans oförmåga att tänka självständigt och hans oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation. Hans fokus var på sin egen karriär och att göra ett effektivt jobb.

Ondskan i fallet Eichmann var banal, enligt Arendt, för att han inte var ett demoniskt monster utan hade helt icke-exceptionella motiv. Han var inte en väsensskild art från oss. I en annan tid och ett annat samhälle skulle han ha handlat annorlunda och inte dragits inför rätta och dömts till döden.

Arendts förtjänst är att hon skiljer mellan onda människor och ondska som fenomen, som är närvarande på olika sätt i vardagen. Men med det sagt försvinner inte ansvaret för ens handlingar.

Vari ligger ondskan i den ansiktslösa byråkratin där aktörerna ända upp till högsta ort förnekar allt ansvar för följderna av deras agerande?

Och där lagstiftandet också har blivit ansiktslöst(!). Regeringspartierna som stiftat lagar om att skärpa asyllagstiftningen erkänner inget ansvar för följderna av lagarna.

Här finns ingen person som är ond, inget monster som kan förkroppsliga ondskan.

Men att människor dör och familjer splittras på grund av beslut av finska myndigheter och som en följd av ändrad lagstiftning, är en form av ondska.

Den ansiktslösa byråkratin, som också gör ondskan ansiktslös, tål inte heller att offren får mänsklig gestalt. Under de senaste åren har standardsvaret, när till exempel medier lyfter fram en asylsökandes situation, varit att det är ett ”enskilt fall” och med det mena att det inte är något att bry sig om.

Det är svårare att driva en omänsklig politik mot människor med ett ansikte och en historia, det är lättare om de bara är siffror i byråkratins kugghjul. Det är i detta ljus man kan förstå den enträgna ansträngningen från de som vägrar ta ansvar att förpassa ”de enskilda fallen” tillbaka till byråkratins anonyma dunkel.

Men bakom siffrorna finns det bara en massa enskilda fall. Här ligger den största ondskan, att människor på detta sätt blir avhumaniserade. Och det är i avhumaniseringsprocessen som stora brott mot mänskligheten har fått sin början.