BOKEN: Deckardrottningen Kjellsdotter gasar på i genrespåren

Nilla Kjellsdotters tredje Mija Wadö-deckare ”Himmelsgården” får mig att fundera på styrfart. Hur man uppnår den och hur man tappar den? Och vad rodret i en bok egentligen håller för?

Kjellsdotters fart är imponerande på många sätt. Utgivningstakten är häftig. Debutdeckaren ”I rättvisans blod” kom på hösten 2020. Nu skriver vi 2023 och Kjellsdotter levererar deckare nummer tre.

Den andra på storförlaget Norstedts där hon lyckats teckna kontrakt för tre böcker, vilket torde vara den våta drömmen för varje skrivande finlandssvensk.

I hennes kölvatten verkar dessutom en liten österbottnisk deckarboom ta form i rask takt. När den svenska författaren Christina Gustavson efterlyste medförfattare att skriva deckare med hittade hon två i just Österbotten.

Kvevlaxaren Lenita Gullberg deckardebuterade tillsammans med Gustavson ifjol och nu på våren utkommer Vasabon Simon Ventus med första delen i den samskrivna deckarserien ”Brottsplats Österbotten”.

Himmelsgården

Ung vacker kvinna stryps i sommarnatten

Inuti Kjellsdotters böcker går det också undan. Hon kan konsten att driva handling vidare ytterst effektivt.

I ”Himmelsgården” gasar hon på mellan polisen i Vasa och en lägergård på landsbygden i Oravais.

En kringskuren lantlig idyll med småstadsmentalitet och försoffade värderingar varvas med små utbrytningsförsök i en miljöskildring som består av lika delar kliché och konkretion.

Kjellsdotters Oravais är Oravais, men också en deckartrop i linje med Midsomer, Ystad och Sandhamn.

Mija Wadö är tillbaka på jobbet efter en sjukledighet förorsakad av de trauman från det förflutna som den förra bokens brottsspiral tvingade till ytan.

Knappt hinner hon dricka sin första kopp kaffe på avdelningen förrän de har ett lik på halsen: en ung vacker kvinna som strypts i sommarnatten och hittas vid en äng med håret som en gloria runt hjässan och en vit ros i handen.

Vid tiden för mordet var flickan på ett läger för tonårsflickor anordnat av den lilla österbottniska frikyrkoförsamlingen Himmelsvännerna. Hon hade smitit ut för att träffa sin pojkvän, flyktingkillen Adnan. Men var det faktiskt han som mördade henne?

Och vad är det riktigt för ett läger som försiggår på Himmelsgården, som bara fortsätter trots att en av deltagarna mördats?

Kjellsdotter kan genren men placerar sig inte i dess mest realistiska fåra

Mija får genast en massa att fundera på. Så mycket att Kjellsdotter inte alls hinner plocka upp tråden hon lämnade dinglande i den förra boken – konfliktfröet med avdelningens vrålsnygga norska nykomling Mette. Däremot spinner hon vidare på romansembryot mellan Mija och radarpartnern Ronnie, vars vältränade skinkor man får skymta här och där.

I övrigt är kollegieupplägget intakt med snutmamman Marianne som bullar upp med kaffe och polischefen Elof som svär över media och diverse övriga standardtyper som hör genren till.

Mötena följer svensk TV-deckarmall.

Om det faktiskt dricks så mycket kaffe och äts så mycket kaffebröd hos polisen och vem som i så fall bekostar det är ett exempel på saker jag undrar över medan jag läser. Det är mer än uppenbart att Kjellsdotter kan sin genre, men hon verkar inte så mån om att placera sig i dess mest realistiska fåra.

Mija och Ronnie ler i mjugg när skrothandlaren Lennart vars hund hittade flickans lik konstaterar att han vet en del om polisarbete eftersom han har tittat på deckare.

En vanlig vanföreställning menar de, och jag kan inte låta bli att läsa in ett visst mått av självironi i den synpunkten. För om det är något Kjellsdotter har koll på så är det deckarfiktionen och alla dess klichéer.

Från flickliken till frikyrkan, från det kollegiala käbblet till det förflutnas maror, från arbetsnarkomanin till det torftiga känslolivet kör Kjellsdotter i väl uppdämda hjulspår. Ibland så tydliga att de bara måste vara ditplitade med glimten i ögat.

Ändå driver hon inte med genren. Hon driver den, och låter dess kommersiella sidor driva sig.

Rasism och rätten att bestämma över sin kropp

De riktigt stora deckarförfattarna är för mig de som har förmått använda genren till att belysa samhällets smärtpunkter och synliggöra sådant vi annars inte hade sett.

Kjellsdotter gör ansatser till något liknande i ”Himmelsgården” när hon tangerar det lilla samhällets rasism och kommer in på frågor om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och om andlighetens faror.

Det är angelägna ämnen, men det hon säger är sådant vi redan vet.

Kanske för att hon alltid måste vidare till nästa intrigtråd. För att göra de teman hon aktualiserar rättvisa och ge dem djup och tyngd har hon alldeles för bråttom.

Styrfarten övergår i fortkörning.

Men när det gäller att spinna spänning är Kjellsdotters gasfot precis rätt kalibrerad. Skickligt, skickligt korsklipper hon då och nu, doserar exakt rätt mått av ovisshet och håller såväl förövare som motiv dolda tillräckligt länge för att få med beröm godkänt.

Dock undrar jag ibland om inte rikspolisen borde kallas in. Och om det inte finns gränser för hur stora konsekvenser underbemanningen på Vasa polisinrättning ska kunna få.

Om polisarbetet hade varit mer systematiskt, om vissa frågor hade ställts som enligt min fiktionsbaserade kunskap om brottsutredning borde ha varit självklara, så hade vi klarat oss med ett lik. Men då hade det blivit en ganska kort och tråkig bok.

Och Kjellsdotters deckare är allt annat.