Var var befrielsen och Guds rike som skulle komma? Mitt i all sorg, räds la och oro, tänk om någon skulle ha kommit med hopp?

Passionstiden, veckan före påsk har vi i kyrkan följt med hur Jesus förråddes, fängslades, dömdes och dödades. Man har läst bibelberättelsen om Jesus lidande och död i andakter i kyrkan och också gått ut på gator och genom skådespel Via Crucis berättat.

På långfredagen dog Jesus. Efter att han dött bad hans vän, Josef från Arimataia, enligt nya testamentet, att få Jesus kropp så att han kunde lägga den i en grav.

På lördagen, idag även kallad den stilla lördagen, var de som följt Jesus ganska bedrövade tror jag.

De trodde att Jesus var Guds son, men så dog han. Kvinnorna och männen som följt Jesus på hans vandringar och tagit del av hans undervisning om att vara som fåglarna och ängens blommor och inte oroa sig för morgondagen, var lämnade av sin vän och l ärare. Hoppet var borta. Jesus som hade hjälpt många, tullindrivare, sjuka och syndare, som i samhällets ögon var värdelösa, han var inte längre med dem. Han som inte länge hann vända upp och ned på de judiska lagarna, genom att inkludera, möta och röra vid dem andra ansåg smutsiga eller utstötta, han hade dött.

Vilken besvikelse! Vilken sorg.

Vad skulle Jesus anhängare nu göra? Var det här slutet på det fina Jesus gjort och talat om? Var var befrielsen och Guds rike som skulle komma? Mitt i all sorg, räds la och oro, tänk om någon skulle ha kommit med hopp?

De tre berättelserna i Turun Sanomat tog vara på hoppet i livet. Det är inte alltid uttalat eller överst på listan, men ändå närvarande.

I väntande på adoptivbarnet eller att ta en dag i sänder mitt i sjukdom, samt genom att ta vara på vardagens glädeämnen.

Om du skulle skriva din berättelse om hopp. Hur skulle den se ut? Skulle den som Tomas Tvivlaren som mötte Jesus, i Bibelns påskevangelium, var tvivlande och sökande? Skulle du säga att det är omöjligt? Att du inte längre vågar tro på att Gud skall höra din bön och längtan?

Skulle din berättelse om hopp berätta om tillit mitt i allt det svåra, mitt i all rädsla, som kvinnorna som kom till den tomma graven och som sedan skyndade sig för att berätta åt de andra lärjungarna?

Mötet med den uppståndne är en berättelse om hopp. Om att ta tillvara på det goda i vardagen och att också försonas med sina egna sår. Fastän livet inte blev som vi tänkt, så är det ändå värt att leva, annorlunda, men ändå värt att leva. Ljuset övervinner mörkret, livet övervinner döden. Eller kanske snarare att det mitt i mörkret finns också ljus.

En hoppfull påsk önskar jag er!

Maria Wikstedt

Präst i Åbo svenska församling