Synvinkeln: Väntrummet

Jag är gäst i en värld där allt är möjligt och tillgängligt, allt omkring mig är skapat för att jag inte ska behöva ha ångest eller ont. Jag känner ett stigande obehag. Min blick vandrar mellan ett antal teveskärmar på väggen.

Jag sitter i väntrummet i ett nybyggt sjukhus i Åbo. Jag har kommit hit för att den kommunala tandvården är bankrutt i den stad där jag bor. Och för att jag har en tandläkare som jag har stort förtroende för.

Medan jag väntar kommunicerar teveskärmarna med mig. Jag behöver bara säga till så kommer ett team med leende läkare för att ta sig an mitt hjärta, min hjärna, mina ben, mina inälvor, min själ eller mina tänder. Genast. Inga köer. Såvida jag betalar.

Samtidigt på ett annat ställe: en vanlig medborgare går tredje dagen med smärtor kring revben på ena sidan och svårt att andas, ringer slutligen den kommunala hälsostationen, trycker kryss och ett och två och tre, lägger på och väntar, väntar.

Så småningom ringer en sjuksköterska upp. Hon gör en intervju och erbjuder en läkartid om två veckor. Medborgaren upprepar sina symptom. Han har feber.

Sjukskötaren undrar varför (i hela världen) han har mätt febern och säger att han inte kan ha TVÅ problem. Inte både ont i revbenen och ont när han andas. Det ska vara ETT problem när man kommer till hvc.

Till slut får han i alla fall en tid till sjukskötaren. Det tas laboratorieprover, när svaren är klara får han trots allt träffa läkaren, går på lungröntgen. Men tyvärr hinner ingen titta på röntgenbilderna eftersom klockan hunnit bli tre på eftermiddagen.

Medborgaren far hem med en femdagars antibiotikakur. På den tredje dagen ringer en läkare upp och förlänger antibiotikakuren pga vätska i lungsäcken och lunginflammation. Medborgaren tillfrisknar.

Slutet gott, allting gott?

Visst.

Två skilda världar, tänker jag medan teveskärmarna utan paus fortsätter panorera det goda livet: ge en hälsogranskning i present, ler vårdteamet.

Och jag tänker: just det.

Muminmuggarnas och böckernas tid är ute. Årets julklapp är ett besök på labben – ett crp och ett Hb, levervärden och elektrolyter – god jul. Eller lite mera storslaget till femtioårsdagen: Grattis – en axeloperation, ett nytt knä.

Hälsoresor, hälsogranskningar, en biljett förbi kön, till en läkare som lyssnar – tillgänglighet, kvalitet, utbud.

Valfrihet. Vinst. Välfärd?

Utvecklingen på Kimitoön är intressant som ett Finland i miniatyr. Stora och små vårdproducenter skockar sig med byggen och löften. Kommunen överväger på allvar att trappa ner och ge ifrån sig hela äldreomsorgen för att istället upphandla och köpa in den.

Priset på en servicesedel ska vara 3000 euro. Den ska garantera rättvisa, heter det.

Samtidigt säger branschfolk att det är en omöjlighet – det går inte att producera till ett så lågt pris. Kommunen ska akta sig för att helt släppa greppet.

Vad hjälper det att säga att sedeln är värd 3000 om marknaden säger ” sorry, det kostar 5000, take it or leave it”.

När priserna dumpas sker det på bekostnad av personal, säkerhet, krav på utbildning, löner.

Åtminstone ett av de stora multinationella vårdbolagen har försökt driva igenom sänkta löner genom att ändra benämningen på anställdas befattningar. Lika stort ansvar men flera hundra euro mindre i lön. Facket har förstås protesterat.

Samma vårdbolag har också visat exempel på hur man spelar ut det offentliga för att själv hålla sig kvar på marknaden.

Bolaget skötte ett äldreboende. Kommunen var missnöjd och beslöt att ”ta tillbaka” verksamheten i egen regi, förhandlade med fastighetsägaren. Mitt i allt såldes fastigheten till vårdbolagets dotterbolag som inte gick med på att hyra till någon annan än just moderbolaget. Kommunen stod maktlös.

När hälsa/omsorg blir den mest eftertraktade prylen på marknaden och uteslutande produceras av marknaden – som bara producerar där det finns lönsamhet – var hamnar vi då?

Patricia Bruun

Sjukskötare och journalist