Kolumn: Trumpism och framtid

Under de senaste veckorna har jag försökt föra ett resonemang kring Förenta staternas framtid på lite längre sikt. Försöken handlar inte huvudsakligen om Donald Trump och/eller hans hemland.

Det handlar om oss, men med Förenta staterna som en spegel. Det igen har sina randiga orsaker.

Om vi går lite längre tillbaka i tiden än till 1960-talet framstod USA som det stora idealet. Det var det förlovade landet, fyren på berget, landet där demokratin tog sina första trevande steg. Den här historiska delen av det amerikanska idealet beskrevs för första gången omfattande i Alexis de Tocquevilles ”Demokratin i Amerika” och grundstenen i den beskrivningen är medborgarsamhället: närsamhällets demokratiska sammanslutning.

Tocquevilles och senare tiders idealiserande beskrivningar behövde inte beakta frånsida: den inbyggda rasismen i förhållande till ursprungsbefolkningen och den importerade slavarbetskraften från Afrika. Det räckte med att beskriva hur det vita närsamhället fungerade.

200 år senare ser vi en uppochnervänd bild, som väcker bekymmer.

Den första varningen fick jag – egentligen – i en bok som kom ut 2004. ”What’s the Matter with Kansas?” Vad är det för fel på Kansas?

Felet i delstaten Kansas, som ligger där mitt emellan de välmående (och ofta ganska demokratiskt röstande) kustremsorna i väst och nordost, förefaller vara att det gamla närsamhället håller på att upplösas. Den processen hade jag egentligen redan fått en inblick i, men utan att riktigt förstå konsekvenserna eller omfattningen.

Det fanns ett intressant forskningsprojekt under benämningen Middletown.

Namnet Middletown var bara ett försök att anonymisera en liten småstad i Indiana. Det projektet började under 1930-talets depression men blev i förlängningen en studie om hur framsteg också river ner närsamhällets strukturer.

När jag 2004 besökte Muncie, Indiana (det var så Middletown egentligen hette) hade redan mycket förändrats. Söder om järnvägen hade det funnits lite lokal industri. Där bodde också arbetarklassen, som under decennierna just före och efter världskriget kunde göra sin utbildningsdrivna klassresa över järnvägen och in i medelklassens enfamiljshus. Men 2004 hade klassresans möjligheter redan försvunnit. En orsak och en följd ser man i stagnerande inkomster och växande sociala klyftor.

Optimismen, som drivit invandrarna och deras demokratiska närsamhälle, hade försvunnit. In på scenen trädde istället aningslösa politiska lycksökare. Jag förstod inte hur djupt den processen hade gått när Sarah Palin uppenbarade sig under presidentvalet 2008.

Men när Donald Trump valdes visste jag vad klockan var slagen. Den utvecklingen handlar också om oss.

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)