Drömfabriken: Vi har också ett ansvar

”Patriarkatet faller, inom din livstid. Det är lika bra du hakar på” sade Lisa Ekdahl åt Aftonbladetjournalisten Jan-Olov Andersson förra året efter att ha fått irrelevanta frågor om sitt privatliv.

Jag vågar inte riktigt tro att hon har rätt men i samband med Harvey Weinstein-skandalen och #metoo känns det som att patriarkatet i alla fall svajar ordentligt. Kvinnor vågar berätta och för en gångs skull lyssnar världen. Detta har lett till att flera branscher nu rannsakas och i Sverige har aktörer inom teater-, opera- och juristvärlden berättat om sina erfarenheter i gemensamma upprop.

Inom filmbranschen går knappt en dag utan nya avslöjanden och anklagelser. Skådespelaren Kevin Spacey, komikern Louis C.K., producenten Andrew Kreisberg, regissörerna James Toback och Brett Ratner är bara några av de som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp.

I de flesta fall har konsekvenserna varit direkta. Filmmogulen Weinstein har fått sparken från produktionsbolaget Miramax och uteslutits ur Oscars-akademin. Distributionsbolaget The Orchard ställer in lanseringen av den Louis C.K.-regisserade filmen ”I Love You, Daddy” och han har sparkats från den animerade filmen Husdjurens hemliga liv 2. Kevin Spacey har fått sparken från ”House of Cards” och i Ridley Scotts kommande film har Spacey bytts ut och hans scener filmas om.

Detta är extremt viktigt, och en bra början. Skyddsbygget kring dessa män (kollegor som ser mellan fingrarna, trakasserier som kallas skämt etc.) måste rämna. För hur förväntar vi oss att ett förkastligt beteende ska upphöra om det aldrig ifrågasätts, om inga jobbmöjligheter förvinner, inga negativa konsekvenser uppstår? Men som Rebecca Traister skriver i sin utmärkta essä ”Your reckoning. And mine.” på The Cut så räcker det inte. Det finns ett tydligt mönster av att anställa, belöna och skydda män även efter att deras övergrepp har blivit offentliga. Ett ruttet system förändras inte nödvändigtvis av att enskilda förövare ställs till svars för sina handlingar.

John Oliver, programledare för Last Week Tonight, påpekar till exempel att medan Akademin klappar sig på axeln för att de sparkat ut Weinstein så är Roman Polanski, Bill Cosby och Mel Gibson fortfarande medlemmar. Och på nästa gala är det Casey Affleck som delar ut priset för bästa kvinnliga skådespelare, även han anklagad för sexuella trakasserier.

För att saker på riktigt ska förändras krävs större omstruktureringar, istället för skyddsbyggen måste solidaritetsbyggen uppstå där trakasserier och övergrepp inte accepteras, inte tystas ner och där förövare straffas istället för att belönas.

Men hur är det med oss konsumenter – vad har vi för ansvar? Är vi medansvariga till att upprätthålla status quo när vi köper biljetter till den senaste Woody Allen-filmen? När vi fortsätter se på ”House of Cards”? När vi köper en Miramax-film på DVD? Eller är det vår skyldighet att separera konst och person?

Jag vet inte, i ärlighetens namn. Det är lätt att fördöma brotten och bojkotta enskilda filmer/regissörer/skådespelare men filmhistorien är full av människor utan moral, människor som gått över gränser, gjort sig skyldiga till brott. Var drar vi vår gräns?

När vi blickar framåt ska konsumenternas makt i alla fall inte underskattas. Maskineriet vill tjäna pengar och det är vi som är pengarna. De signaler vi skickar till filmindustrin kommer att ge resonans om vi sluter upp och försöker förändra tillsammans.

Martina Moliis-Mellberg

kulturskribent och filmkritiker