Boken: Fågeltanken av Sinéad Obrey

Fågeltanken

av Sinéad Obrey

Omslag: Ulla Donner

Förlaget, 2017

55 s.

I Sinéad Obreys debutsamling ”Fågeltanken” finns små detaljer i själva utformningen som kan passera obemärkt vid första läsningen. De fint utplacerade fjädrarna som får en att anknyta till titeln med jämna mellanrum får lätt ens uppmärksamhet, men till exempel pagineringen med romerska siffror kan gå en förbi.

Det kan ses som ett dekorativt element, men dikterna är sådana att man börjar mjölka betydelser ur allt. Så när den sista dikten står på sidan femtiofyra som utskrivs ”LIV”, ser man det som ett tecken, i synnerhet som samlingens första ord är ”Lev.”

Ett imperativ utan utropstecken. En tanke kan vara: jag lever, men bara under protest. Eller till min egen förvåning, mot alla odds. Den reflektionen behöver inte tillskrivas bara en ung person som författaren, som är nitton år då boken ges ut. Det kan vara en universell upplevelse.

Det finns ett starkt jag i dikterna, som bara understryks av att vissa av texterna talar om ”hon” eller ”du”. Det första motivet är en kraschad kärleksrelation, man startar i en saknad som inte är av denna världen: ”Jag drömde att jag åt glas/ och att det fyllde min kropp/ Du fanns inte längre hos mig/ men dina ord sjöng/ och åh, hur vackert de sjöng/ ... ”

Dikten fortsätter i en högspänd litania, med detaljer från kroppslig utsatthet, vanmakt, döden är nära, men också den är nyckfull. Den slutar i en het desperation: ”Är du kvar är du kvar är du kvar/ Din grav känns kall”.

”Fågeltanken” är dikter som inte strävar efter att vara behagliga, hellre vill de vara oemotsägliga. De rör vid djup ångest och depressiva tillstånd, men det känns friskt att möta dem. De som uttrycker sig klyschigt skulle säga att det är modiga dikter, jag vill påstå att man får mod av att läsa dem, av deras ton som är så stark att den har en vitalitet – fast ibland nästan mot sin vilja.

Under läsningen tänker jag att Sinéad Obrey hakar på den tradition (fast det kanske är fel ord) av dikt som skrivits av Diana Bredenberg och ännu tidigare av Larry Silván. De skriver olika men är representanter för en brinnande känslig dikt som inte är rädd för att konfrontera, och som också har sinne för nyanser och det subtila.

Bredenberg skrev om relationer, om allt i dem som gör ont, Silván pekade ut vad det kapitalistiska hårdhänta samhället gör med oss. Allt det fångar Sinéad Obrey upp och fäster i en värld där man oavbrutet invaderas till kropp och själ. Och man kanske inte ens kan identifiera fienden, den kanske är en själv. ”.../Det enda du har/ är ett vapen/ och två val/ Efter allt du sett/ skall du använda det mot dig själv,/ eller någon annan?”, står det i en dikt.

Det finns ett gotiskt element både i den grafiska utformningen (omslagets bild där fågelfjädrar och ådror trasslas ihop i Ulla Donners suggestiva poetiska röntgenbild) och i dikternas innehåll. Man kan fundera över vad det gotiska åstadkommer i litteraturen i dag – många ser det som ett mekaniskt underhållande drag, eller nånting som kan definiera ens identitet. Men det kanske överhuvudtaget vill väcka känslor i en värld som förnekar eller har dödat dem.

Blodspår finns det ganska gott om i dikten, blodet signalerar intimitet, våld, självdestruktivitet, vampyrism, sex, och en lek med döden som vår tid inte verkar ha något emot, tvärtom. Mot den här dragningskraften verkar man stå sig slätt.

Dikterna går in i beskrivningar av detta, men kan också fort byta tonläge, höja sig i till det profetiska, ett tilltal som poeten kan hålla strikt samlat som till exempel i början av dikten ”Nymfomani” (en dikt som undantagsvis har en överskrift): ”Har sex med föråldrade tankar,/ om att livet har en mening,/ om att kroppen är skalet/ för en okuvad eld/ Har sex med människor,/ som lämnar spår/ i marken, i venerna,/ ristar in sina initialer/ som om jag vore en bergstopp/...”

Dikten fortsätter i ett trassel av känslor, ”lyckan, skammen, hatet/ men framför allt lidandet/ så bittert och hårt” och slutar i några imperativ (flå, skrik), fortfarande utan utropstecken.

Den konfronterande stilen bryr sig inte om koketta diktexperiment, formen är rättfram. Sinéad Obrey har också ett sinne för rytm som vittnar om en ganska lång skriverfarenhet. Där bilderna och raddoseringen förenar sig med stoffet uppstår en språklig legering som ger dikten stor auktoritet.

Majoriteten av dikterna i ”Fågeltanken” har en sån auktoritet. En av mina favoriter är en som börjar: ”Det är torrt i öknen/ och för att mitt liv är ett timglas,/ så är jag också/ fylld med sand/ Jag spillde ut alla mina kroppsvätskor/ och började hallucinera om/oaser...”

Här finns en säkerhet i anslaget som imponerar.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi