Kolumnen: Kommunalmän i olja

Det började en fredagseftermiddag när jag satt i fullmäktigesalen i Kuopio och hade svårt att koncentrera mig på inlägg jag hört förr, för vi var några stycken som var ute på roadshow och upprepade samma program i flera fullmäktigesalar.

Min blick vandrade över porträtten av kommunalpolitiker från flydda årtionden. Plötsligt stirrade en av kommunalmännen så intensivt på mig att jag under följande paus måste gå fram och fotografera av porträttet med min mobilkamera.

Den genomträngande blicken i det fårade ansiktet avslöjade att här var en som lagt ner mycken möda på det kommunala och till slut fått som han ville. Ordförandeklubban i hans hand skulle säkert symbolisera makt, men såg mest ut som en grötslev. Trovärdig gestaltning av ordförandeklubbor är inte ett prioriterat område i konstutbildningen, kan jag konstatera många porträtt senare.

Sedan dess har jag börjat leta efter oljemålningar av kommunala ledare varje gång jag sätter min fot i ett kommunhus. De finns på kamerarullen i min mobiltelefon.

Ibland publicerar jag dem på sociala medier under rubriken ”Kommunalmän i olja”. Det händer att vänner som blivit varse mitt intresse skickar bilder av porträtt som kommit i deras väg. På det sättet fick jag en bild av en oblygt kedjerökande styrelseordförande från 1970-talet, ett porträtt som knappast hade låtit sig målas idag.

Kommunalmän i olja är en utdöende art. Inte bara i den bemärkelsen att de flesta kommuner slutat låta måla av sina galjonsfigurer och gått över till fotografier.

”Ingen skulle i dagens läge våga föreslå ett anslag om 30 000 euro för en oljemålning”, sa en stadsdirektör när vi småpratade om porträtten.

Utvecklingen i riktning mot fler kvinnor bland fullmäktigeordförande, styrelseordförande och kommundirektörer kommer därför, med några undantag, aldrig att ge avtryck i raden av oljemålningar i kommunhusen. Det är synd.

I ännu större grad handlar det om att kommunalmännen i olja symboliserar ett ledarideal som uppfattas som förlegat. Det långvariga, hierarkiska och ofta auktoritära ledarskapet i mörk helgdagskostym. Landsfadern, betonghäcken och Han Som Bestämmer.

Det betyder inte att vi tappat behovet av lokala ledare att se upp till. Det betyder inte heller att de ledaregenskaper vi sätter värde på idag är så väldigt annorlunda än på den tid när en långvarig kommunal karriär kröntes av ett porträtt i olja.

Hösten 2017 har åtminstone två lokala ledare väckt det kommunala Finlands beundran. Den ene är Helsingfors nyvalde borgmästare Jan Vapaavuori.

Vapaavuori, som på många sätt är en traditionell ledare, en yngre upplaga av kommunalmannen i olja, personifierar det som Benjamin Barber beskriver i sin bok ”If Mayors Ruled The World”. Där det nationella politiska systemet har en tendens att trassla in sig och krångla till det kan lokala ledare vinna respekt genom att tala om konkreta frågor och lösa praktiska problem.

Suget efter en egen Vapaavuori har spridit sig till andra städer och kommer sannolikt att påverka också diskussionen om valet av ny stadsdirektör i Åbo.

heter Markus Hirvonen och är kommundirektör i Juga (Juuka) i östra Finland. Han blev riksbekant i augusti när han bemötte kommuninvånarnas klagomål över högljutt mopedkörande genom att bjuda in kommunens mopedburna ungdom till ett mopedrally där också han själv var med och körde.

Det är jippo och performans, så typiskt för vår tid och samtidens ledarskapsideal, men också, och viktigare, en uppriktig strävan att föra dialog med kommuninvånarna om saker som betyder något för dem i en miljö där de känner sig bekväma.

Markus Hirvonen får kanske inte sitt porträtt målat i olja den dag han går i pension, men under några veckor sensommaren 2017 spreds bilden av hur han körde moped med tonåringarna med uppskattande kommentarer i de sociala medierna.

SIV SANDBERG

ÅA-forskare i offentlig förvaltning