Spaltaren: Att knacka och att öppna

När jag i somras igen var på skriftskolläger efter ett års paus stod jag inför utmaningen att under en kvällsandakt berätta för femtonåringarna om Gud.

Jag grubblade och undvek att förbereda min andakt, satt på bryggan och inne på mitt rum. Hur talar jag som 22-åring om för femtonåringarna varför Gud är en fin del av mitt liv och varför jag väljer att tillbringa en vecka med dem på läger? Utan att det blir överdrivet, förenklat, töntigt eller alldeles för torftigt?

Jag bestämde mig för att skippa definitionerna, låta bli de storslagna frälsningsberättelserna och istället beskriva hur Guds kärlek lever i oss utan desto större glamour eller wow-effekt.

Så jag valde att berätta om min första höst i Åbo. Om hur jag bodde ensam i en stor och kall etta, studerade fel sak och kände mig ensam och fel på väldigt många plan. En av mina räddningar den hösten blev att det bara några kvarter bort bodde två kompisar jag hade lärt känna i församlingen i Borgå. Jag tror att faktumet att jag lärt känna dem i församlingen här spelade en avgörande roll. För i min hemförsamling hade vi delat både glädje och sorg, och det var nog där jag insåg att vi alla bär på en ryggsäck, men att också de mest otippade famnar kan erbjuda en tröst. Det fick mig att våga knacka på deras dörr och våga hoppas på att de skulle vilja bära en del av min börda. Och det gjorde de. De öppnade utan frågor och de lyssnade utan att ifrågasätta och kväll efter kväll delade de sitt vardagsrum med mig. Ibland gjorde vi alla varsin sak för sig, men det att inte behöva sitta ensam var just den hösten livsviktigt för mig.

För att jag några år senare skulle kunna berätta den här berättelsen för konfirmanderna ute på Pellinge krävdes två saker. Att jag den hösten knackade på dörren och att mina kompisar för en stund lade sig själv åt sidan för att öppna sin dörr för mig. I den handlingskedjan finn egentligen allt det jag hoppades på att mina konfirmander skulle ta med sig hem från lägret. Att Gud inte går att greppa, men att Guds kärlek går att se i din nästas ögon.

Att ha modet och tilliten och att ha medkänslan och kärleken. Vi spelar dessa två roller dagligen. Sällan är vi endast den ena, utan parerar mellan att behöva och vara behövd.

Jag tror vi förringar vår tro om vi försöker definiera den alltför noggrant. Så jag skriver er det jag sade åt mina konfirmander i somras. Gud tränger sig inte på, liksom Guds kärlek inte visar sig genom plötsliga blixtar på mörka hösthimlar. Men jag hoppas att du i vilket fall som helst vågar knacka på dörrar när det behövs, att du vågar lita på att din nästa kan ta över när ditt eget mörker blir för stort. Och jag hoppas att du samtidigt minns att någon kan komma att knacka på din dörr och att öppna inte behöver vara en börda utan en kravlös kärleksyttring. Att behöva och bli behövd. Att älska och bli älskad. För mig kristalliseras Gud i det utbytet.

Välsignad helg.

Ida-Marie Sola,

studerande i psykologi, Åbo