Hur skulle det kännas för dig?

Det har också väckt många tankar.

Jag tänker på säkerhetsbolagets representant som sade att det är väldigt otrevligt om de får anklagelser om rasism för att någon inte släppts in på baren (ÅU 28.9).

Mönstret är bekant. När det handlar om hur utsatta grupper bemöts vänds fokus till att det är otrevligt att bli anklagad för rasism. Som om det är väktarfirmans anställda som lider mest.

Det är ju i och för sig bra att det ses som någonting negativt att anklagas för rasism. Men det är olyckligt att det fungerar som ett avslående av hela frågan istället för startpunkten för en reflektion kring om det finns problem i verksamheten och hur de i så fall skulle kunna åtgärdas. Hur skulle det vara exempelvis med en kurs om likabehandling för de anställda?

Fast likabehandling och nattklubbar är ju inte bästa vänner. Det kan t.ex. också vara lättare för kvinnor än för män att komma in, för klubbarna vill ha en "balans" mellan könen.

Jag tänker också på Facebook-kommentarerna som ifrågasätter det allvarliga i att bli nekad tillträde till barer; om man har flytt krig borde det inte vara en så stor sak att inte komma in på baren, "inget att gråta över, bara att gå till nästa ställe".

Jag tänker på egna erfarenheter av att någonting inte gått som planerat en utekväll och hur lätt kvällen då blir förstörd. Hur tråkigt det kan kännas om man sett framemot kvällen och det inte blir som det var tänkt.

Jag tänker på hur det skulle vara om det är mer regel än undantag att kvällen blir förstörd för att man inte släpps in någonstans. Att varje fredag- eller lördagskväll är en chansning med eventuellt positiv utgång, men högst troligt negativ. På grund av orsaker du inte alls kan påverkas själv.

Jag undrar hur de som skrev de förminskande kommentarerna skulle känna om de fick avslag vid en bar, vid nästa, vid den tredje, bara för att tvingas konstatera att det inte blir till någonting och ta bussen hem?

Och få detta mönster upprepat gång på gång.