BOKEN: Stickning är trend, tradition och terapi – Karin Erlandsson nystar i en spännande historia

Jag räknade till sju hemstickade ylletröjor på skolgården i Västanfjärd när jag släppte av barnen senast. I en skola med lite på 40 elever är det ganska mycket. Merparten av personalen är sedan länge helylle, men också många av barnen. I konstfullt mönstrade tröjor dinglas det i klätterställningen och spelas det på fotbollsplanen.

Det jag ser är effekten av stickboomen i coronapandemins kölvatten, men det är långt ifrån första gången stickning är trendigt. I ”Det blå garnet” skriver Karin Erlandsson om hur stickandet återupptäckts och trendat på de mest olika platser och tider. 1920-talet var exempelvis en topp för stickning, men så också samtliga därpå följande decennier fram till idag.

Det blå garnet. En bok om att sticka

En avgörande aspekt av Erlandssons skicklighet som författare är hennes förmåga att skriva böcker som fungerar som produkter. Det går inte att förneka att exempelvis allt hon gjort kring fantasyserien ”Legenden om ögonstenen” och hennes Ålandsroman ”Hem”, utgiven lagom till Ålands 100-årsjubileum ifjol, är berättelser som är tacksamma att paketera till produkter att konsumera.

Det här säger jag inte för att förringa hennes värv. Att hon besitter en förmåga som blivit den allra viktigaste i vår konsumistiska tid gör inte hennes böcker sämre. Den är en av deras kvaliteter. Också ”Det blå garnet” är en lyckad produkt – den perfekta julklappen till varje stickande människa.

När Erlandsson nystar i stickandets kulturhistoria gör hon det med känsla, både för vad som ligger i tiden och för ett mångtusenårigt kunnande. Det äldsta stickliknande fragmentet man hittat har över 6 000 år på nacken. På en tavla från 1300-talet stickar madonnan. Erlandsson själv stickade sin första tröja som fjortonåring.

Erlandsson låter garnet löpa genom tiderna, mellan stora och små sammanhang, sticktrivia och en personlig relation till stickandet. Garnet löper också mellan stickorna. I början av boken ger hon sig själv ett drömgarn i födelsedagspresent. Det ska förvandlas till den ultimata tröjan. Projektet förser boken med ett slags intrig, eller en röd tråd som i detta fall är ett blått garn.

I övrigt består boken av olika krönikeartade perspektiv på stickandet. Till ton och form påminner den mycket om ”Hela himlen stormar” (2018), där Erlandsson samlat texter som på olika sätt tangerar tro, även om ”Det blå garnet” är nyskriven text och en tätare helhet tematiskt.

För den som läst ”Hela himlen stormar” är det knappast någon överraskning att Erlandsson som under de senaste åtta åren gett ut hela 15 böcker i olika genrer även är en synnerligen produktiv stickerska. Maken till effektiv människa har man sällan stött på. Men om hon i ”Hela himlen stormar” listar teckenkvoter, månadshandlande och bettskena som hemligheter bakom orden så tycks stickandet handla mer om lustfylld besatthet.

Boken igenom tvinnas skrivandet och stickandet in och ut ur varandra i en ömsesidigt belysande söm. Det är samma mod som krävs för att kasta sig in i ett stickprojekt som i ett skrivprojekt. Modet att lita på att det kommer att lösa sig, om inte annat så genom att repa upp och göra om. Men om skrivandet för Erlandsson präglas av ensamhet och osäkerhet, så är det tvärtom med stickandet. Det är nämligen ingen ände på Erlandssons självförtroende som stickerska. Och bland maskorna är hon aldrig ensam.

På ett berörande sätt synliggör Erlandsson stickandet som gemenskap. Hon lyfter fram banden som löper mellan mönsterskapare och stickare, i traderingen av tekniker, runt bordet på syjuntan, i den politiska stickningens gemensamma målbild, mellan släktled och mellan den som stickar och den som ska omslutas av slutprodukten. I sticksömmen utläser hon kravlösa möten, trygg kärlek, terapeutiska endorfiner och revolutionär potential.

Att den stickande människan hos Erlandsson är en ”stickerska” sticker kanske någon i ögonen. Hon är en ”hon” i en tid då det politisk korrekta och inkluderande ordvalet antagligen hade varit hen. Jag tolkar det inte som ett försök att utesluta någon ur stickandet, utan som ett led i Erlandssons sätt att utforska stickandet i sina sammanhang, att spåra garnändorna till händerna som spunnit dem och förvandlat dem till värmande filtar och plagg.

Det är en övervägande kvinnlig historia, och en syssla som har haft betydelse för just kvinnor, som möjlighet till försörjning, till kreativitet, till egentid, till omsorg och till nytta. Det är uttryckligen som kvinna Erlandsson ställer sig i ledet och förvaltar ett kunnande som löpt på spinnsidan (notera ordet) i hennes släkt.

I någon mån är ”Det blå garnet” kanske en lovsång till stickerskorna och stickandet, som Erlandsson verkligen tror på. Men boken blir ändå aldrig högtravande. Erlandsson lyckas förvalta garnets potential utan att förlora dess vardagliga, slitstarka konkretion ur sikte.