Restaurang Bystrand och Bergqvist

Kirjais. Diskussionen om Sandra Berqvists påstådda jävighetsblamage sätter fingret på en viktig principfråga: Ska nån enstaka person som bor 260 meter från en skärgårdsrestaurang genom 25 års ständigt besvärande lyckas sabotera framförandet av levande musik på terrassen?

Under vintern syns inte överdrivet mycket liv i Nagu. Precis som på andra mindre orter i landet ser man normalt endast nån enstaka rollator, cykel, fotgängare och bil. Överdrivet många arbetsplatser finns inte heller.

Men på sommaren blir skärgården levande. Bortsett från vissa idiotiska överdrifter som Poker Run, är det jättetrevligt med mycket liv i luckan. Ungdomen får sommararjobb, företagarna utkomst och kommunen skatt. Avfolkningen minskar. Solen skiner och mjödet skummar.

Förr i tiden var det dans på bryggan och ungdomsgården till dragspel och bas. Numera spelar man mera eller mindre konstnärlig musik på terrass. Då man ofta vill ha trummor med, måste de övriga instrumenten och sången för balansens skull vara förstärkta. Men med dagens ljudteknik kan detta rätt enkelt göras med laptop och mixerbord utan onödiga decibel så bra att allt hörs, men utan att basen låter som kanoner i krig eller gitarren som en hydraulisk tandläkarborr.

Men ett fåtal tycks önska att sommarn i skärgården ska vara lika menlös som vintern. Sommargästen kommer från staden med sin bil till sin stuga, och där ska det vara tyst som i graven. Musik på terrassen under veckoslut ska förbjudas som störande.

Var och en kan fundera på om det till och med skulle vara trevligt att gå ut från sin dötråkiga sommarstuga eller krypa ut ur sin fuktiga segelbåtskajuta på lördagskvällen, knalla iväg till terassen, äta en bit god mat, ta ett par öl, kanske en svängom, och lyssna till levande musik.

Jag hör till dom som gillar sådant (tar dock alkoholfritt öl), men är i likhet med Sandra Bergqvist lite jävig då jag tidvis spelar terrassmusik i ett countryband.

Jarl Ahlbeck