Påminner om stämningarna från inbördeskriget

Strejken. När jag följt debatten från riksdagen och uttalanden av fackföreningsledare så påminner det i viss mån om stämningarna från inbördeskriget. Motsättningarna på arbetsmarknaden där regeringen också blivit en aktör har blivit explicita och språkbruket är aggressivt. Det förefaller som man nästan kalkylerar med att inte komma överens och positionerna är i hög grad låsta.

Att i ett läge när vi befinner oss i en djup lågkonjunktur och nationalekonomin är trängd börja ställa till med en politisk strejk som stannar upp exporten ger klart vid handen att parterna inte är vuxna sin uppgift.

Har man åtagit sig en uppgift som en bred massa berörs av måste man vara medveten att det är fråga om att ta ansvar. Strejk betyder att förhandlingarna har misslyckats.

Mycket tyder på att vår förhandlingskultur är felaktig.

Det är inte en lösning att parterna skyller på varandra.

Regeringen har självfallet det högsta ansvaret för samhällsekonomin.

Den är demokratiskt vald vilket innebär att det under processen uppstår krav på kompromisser. Till demokratins väsen hör förmåga att kompromissa för att uppnå resultat.

Regeringen hävdar strikt att man erhållit mandat i senaste riksdagsval för att genomföra de reformer som man har på bordet. Men till den demokratiska sfären hör också att man inte i alla lägen kan genomföra absolut makt. Det är totalitära statsbildningar som ägnar sig åt dylikt.

Intresseorganisationer hör till fungerande demokratiska samhällen trots att deras verksamhet inte grundar sig på lagar.

Om de seriöst driver sina medlemmars intressen bör de också känna ett samhällsansvar och därmed vara beredda att kompromissa. I det rådande läget är det uppenbart att de inblandade parterna drabbats av prestige, ett fenomen som leder till handlingsförlamning, men som är särskilt utbrett bland politiker och organisationer.

Inom näringslivet får man ofta lägga det åt sidan därför att man hela tiden måste vara fokuserad på resultat.

Om man skulle ge de mindre partierna i regeringen större påverkningsmöjligheter tror jag att det skulle vara större möjligheter att uppnå resultat, men jag inser att det inte sker. Enligt Sannfinländarna är SFP med för att uppnå majoritet.

En sak som möjligen kan ge resultat är att större företag börjar blöda ekonomiskt.

Då ryter man förhoppningsvis till och säger att konflikten måste lösas.

Det känns inte upplyftande att vara finländare idag. Man mår både fysiskt och psykiskt illa.

De övriga partierna förutom Sannfinländarna i regeringen brukar ofta hänvisa till den nordiska arbetsmarknadsmodellen – bra så, men då gäller det att komma ihåg att den mycket sällan är en konfliktmodell.

Det kanske låter som en kliché men den innehåller förmågan att diskutera, vilket har givit resultat.

Olof Öström Tavastehus och Brändö, Åland