FILMEN: Gripande kammarspel om ensam pappa – Stranger things-stjärna gör bra ifrån sig som förbisedd dotter

Darren Aronofsky är en intressant regissör, ibland för smart för filmens bästa (”Mother”) men oftast engagerande (till exempel ”Black Swan”). Han gestaltar människans, vanligtvis defekta, innersta.

”The Whale” är ett kammarspel baserat på en pjäs av Samuel D. Hunter. Kameran lämnar aldrig professor Charlies (Brendan Fraser) lägenhet.

The Whale

Universitetsläraren Charlie distansundervisar i konsten att skriva essäer. Själv har han internetkameran avstängd. Trasig säger han, men i själva verket vill han bespara sina studenter sitt utseende.

Charlie är nämligen enormt överviktig. När han inte föreläser äter han. När han inte äter blir han omhändertagen av sjukskötaren Liz (förtjusande Hong Chau) som faktiskt bryr sig och är en riktig och viktig vän.

Inför natten beställer professorn i lönn tvenne pizzor, avlämnade på altanen. Den enorma övervikten tär på hjärta och lungor: Charlie vet att han kommer att dö men vägrar sjukhus med motiveringen att han inte har råd (ingen Obamacare än så länge).

Han har pengar men de finns på ett speciellt konto. Berättelsen har rubrikerna söndag, måndag och några till.

Enstöringen får överraskande besök. Dottern han inte sett på år och dag. Ellie (en fantastisk Sadie Sink, från teveserien ”Stranger things”) är gymnasieelev, hon ber om hjälp med uppsatsskrivning. Hon kräver att pappa skriver essäerna till henne.

Deras relation är mer än infekterad. Dottern var åtta år när pappa försvann. Pappa har dåligt samvete men kan förklara varför och han kan också uppmuntra sin dotter. Han förser sitt barn med självkänsla (och 120 000 dollar). Charlie blev den han är när hans pojkvän och absoluta kärlek gick bort.

För att förstärka känslan av instängdhet, i kroppen, i lägenheten, väljer Aronofsky bildformatet 3:4 (nästintill kvadratisk bild på duken). ”The Whale” är filmad teater. Men en begåvad regissör kan göra filmkonst av scenkonsten.

Kameran, dess rörelser och närbilder, avslöjar mera än alla dialoger, monologer och repliker tillsammans. Vi kommer nära valens av kärlek och sorg söndertrasade själ. Vi förstår den trotsiga och upproriska men smarta tonåringen, vi ser skötarens altruism och exfruns alkoholstinkande ångest.

Endast film kan berätta med blickar allena. Det fantastiska skådespeleriet som vi kommer så nära inpå stjälper alla känslobarriärer. Brendan Fraser är fenomenal och också de övriga rollinnehavarna är fint handledda och skickliga.