BOKEN: Denna samtid är svår – 11 författare funderar på vårt här och nu
Det har gått tio år sedan Ellips förlag vidgade den finlandssvenska litterära scenen med ett experimentellt litet rum med högt till tak och dörren på glänt mot världar utanför finlandssvenskheten. Utgivningen, som nu är uppe i drygt 30 titlar, andas tro på orden och respekt för den skrivande människans utblickspunkt. Det samma gäller för Här/Nu: 10 + 1 essäer om samtiden, en antologi med vilken Ellips firar sitt första decennium.
Redaktörerna Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen har gett elva personer som ägnar sig åt att läsa, tänka och skriva i uppdrag att reflektera över samtiden, gärna personligt. Upplägget genererar både bredd och likriktning.
Merparten av de medverkande är finlandssvenskar, men med finns också två rikssvenska, en brittisk och en finsk röst. Den äldsta skribenten är drygt 60 och den yngsta drygt 30. Det är en blandning av poeter, prosaister, essäister och litterära mångsysslare. Perspektiven är skiftande men också påfallande lika, främst för att det är frågan om skrivande människor.
Det blir mycket skrivande om skrivandet och mycket självmedvetenhet. Många texter fastnar vid själva ansatsen, kränger kring uppdragets utmaningar, kring svårigheten att fånga samtiden och fästa den på papper. Ju mer bokstavligt skribenterna tolkat uppgiften, desto segare tycks den vara att fullfölja. Samtidigt uppenbarar det myckna dryftandet intressanta skiftningar i definitionen av samtiden.
Filosofen Mio Lindman beskriver en samtid som tycks bergtagen av förutsägbara diskussioner och låsta positioner. Det är en samtid som befinner sig på avtrubbande avstånd från den egna vardagen. För poeten Miia Toivio är samtiden tvärtom alltför närgången; dess diskussioner och problem klibbar sig fast, låter sig inte lösgöras från den egna existensen.
Olikheterna till trots ger skribenterna prov på samma styrkor: vaken blick för det konkreta och suverän hand med liknelser. När Lindman påpekar att man inte kan gå runt i samtiden som i ett Citymarket och när Toivio menar att samtiden inte låter sig rullas som en vetelängd och delas i lämpliga kanelbullar, både lyfter och landar deras resonemang – växer sig gripbara och angelägna för läsaren.
I Här/Nu framträder samtiden både som en gäckande strimma mellan dåtid och framtid och som en epok bland andra. En tid som på håll kommer att komprimeras och smälta in i historien. Kanske förvandlas till berättelsen om hur Brutus sköt Kennedy på Sveavägen, som Torbjörn Elensky föreslår. Eller gå upp i berättelsen om antropocen, den geologiska epok som tillskrivs människan som figurerar i både Cia Rinnes och Matilda Södergrans texter.
Rinne, känd för sin flerspråkigt experimentella poesi, noterar förledet ”sam” i samtid. Iakttagelsen av relationen inuti ordet genererar en förlösande insikt om att vi är tillsammans i samtiden. Rinnes text rör sig uttryckligen i relation både till olika tider och olika perspektiv. Människan krymper och blir perifer i takt med att vidden av hennes ansvar växer.
Också Södergran letar sig bortom människan i en essä om djurrätt som levererar hälsosamma tankeställare. Upplysningen om att fabrikskycklingen numera är jordens vanligaste fågel kom exempelvis att prägla min söndagsmiddag. Södergrans text är genomgående ögonöppnande, med lyhörda analyser av allt ifrån middagsbordets sociala minfält till skam som litterär metod.
Corona-pandemin går igen i flera av antologins bidrag som en mollstämd bakgrundston eller ett explicit tema. Sara Abdollahi skriver om melankoli med ”den nya pesten” i ett vårvackert Stockholm som klangbotten. Steve Dearden rapporterar om hur den alternativa litteraturvärld han verkar inom anpassar sig till ett Storbritannien i lock down. Hannele Mikaela Taivassalo, i sin tur, bejakar pandemin som fond för ett depressivt livsskede.
Ett annat givet tema för samtidsreflektioner anno 2020 är sociala medier. Flödena figurerar i merparten av essäerna, men främst i Marcus Prests text ”Flödet”. Till form och innehåll gestaltar den det rastlösa hattandet mellan bilder och uppdateringar, förhastade kommentarer och skummade texter. Det är en bekännelseskrift med hög igenkänningsfaktor.
En av antologins behållningar är dess uppfriskande motstridiga tankar om konstens väsen och roll i samtiden. Elensky konstaterar krasst att det är en bluff att konsten skulle vara fri, att den alltid är uppbunden av vinstintressen. Taivassalo menar tvärtom att den måste få vara fri, och att skrivandet erbjuder respit från samtiden.
Adrian Perera röjer rum för den friheten i en skarp och humoristisk essä om författarens ansvar titulerad ”Jag ska skriva en atombomb”. Här blottas både absurda förväntningar på författaren som moralisk kompass och begränsande föreställningar om relationen mellan liv och fiktion. När Perera efterlyser läsarens ansvar får han plötsligt litteraturen att glimra till som ett riskfyllt möte med oanade möjligheter.
Just ett sådant möte bjuder Henrik Jansson på i sin samtidsreflektion. Han korsklipper bilder från sin författarvardag med upplevelsen av att som oskyldig ha blivit haffad av polis. Det kan vara en berättelse om utsatthet och misstro, eller också om trygghet och tillit. Här finns både hopp och vanmakt. Vilket som överväger avgör läsaren.