KONSERTEN: ÅK Ensemble bjuder publiken på en fest - och visar att personliga mickar har effekt på scennärvaron

This is me!

Teatrosalen i Logomo var välfylld när ÅK Ensemble gav repris på konserten ”This Is ME!” som sålde slut två gånger i höstas.

Den här gången fortsätter man på turné till Salo och Ekenäs, och senare i år ska showen ges även i Vasa och Närpes.

Och visst är konserten värd flera turnéer.

Det handlar om en välövad, helgjuten helhet med rytmmusik, ljussättning och koreografi. De dryga 30 koristerna sjunger alla i personliga mikrofoner och ackompanjeras av skickliga musiker. Men det som gör starkast intryck är allas obetingade engagemang och självsäkra scennärvaro.

Det kan handla om att självironiskt posera som en hjälte i Bonnie Tyler -klassikern ”Holding out for a Hero”, eller ”moves like Jagger”, dansa som Mick Jagger, i Maroon 5-hitlåten. Alla i kören är med och alla njuter av att få vara på scenen.

Publiken i Logomo kände att de hade blivit bjudna till en fest.

I de flesta nummer använde man sig av solister från de egna leden. Publiken fick höra fina tolkningar av till exempel Lisa Nilsson och Aki Sirkesalo -hitten ”Mysteriet” med Jennica Heikius och Vili Orava. Orava lyste med sin påtagliga scenkarisma även i bland annat Stevie Wonders och Ariana Grandes låt ”Faith”, tillsammans med energiska Cristel Gustafsson.

Clara Reinikainen övertygade genast i öppningsnumret ”Walking on Sunshine”, och ensemblens dirigent Pia Kulla tog solistansvaret i flera nummer, såsom Queens ”Somebody to Love” och det avslutande numret – före hela tre stycken encores – ”This is me”.

Man hade valt att varva stora ensemblenummer med solonummer, där endast en eller två sångare uppträdde tillsammans med bandet. Kontrasten mellan solo- och ensemblenummer förstärktes av ljussättningen och lösningen bidrog till en balanserad helhet.

Samtliga sånger bars upp av det rutinerade femmannabandet The 52nd Street Band under ledning av gitarristen Tomas ”Skitta” Lindroos. Ljudtekniken sköttes snyggt av Kim Engblom.

För koreografin och ljusdesignen ansvarade Karin Eklund från dansstudion KDC. Det koreografiska handlade för det mesta om enkla, små gester som alla korister kunde utföra med en hand (medan man höll mikrofonen i den andra handen) och som med rätt tajming och attityd blev betydelsefulla i sammanhanget.

Den finaste sceniska helheten kom precis före pausen i Michael Jackson -hitten ”They Don’t Care About Us” där den effektfulla ljussättningen och dramatiska koreografin förstärkte sångens högaktuella och ställningstagande budskap.

Det verkade som ett medvetet val att troget eftersträva originallåtarnas sound i hitkavalkaden, och där gjorde bandet mycket väl ifrån sig.

Men man kan fråga sig om en del av låtarna hade gjort starkare intryck om man hade vågat göra nya arrangemang på dem.

Även om man kände att sångerna var betydelsefulla för hela ensemblen kunde man stundvis inte skaka av sig känslan av en karaokefest.

Den teknologiska utvecklingens inverkan på musicerande har under de senaste åren diskuterats aktivt såväl inom forskningen som bland professionella och amatörer på fältet.

Medan en del ställer sig skeptiska till att varje enskild korist ska ha en egen mikrofon, uppvisade ÅK Ensemble vilken positiv effekt det har för scennärvaron.

Varje person på scenen kan bli hörd, ingen gömmer sig, alla är stjärnor på livets glada fest.

Ett lika helhjärtat engagemang i en kör får man leta efter.