"De är inte statistiska siffror, 456, de har alla en levnadsberättelse bakom sig, en framtid som aldrig blev av" – därför bryr jag mig

Iran och mänskliga rättigheter. Jag står som vanligt med mina iranska vänner på kyrkobron varje lördag med min "Woman, Life, Freedom"-flagga. För några månader sedan tittade de förbipasserande bort, lite generat och skyndade förbi. Såg inte skylten "Stop the executions in Iran".

Nu börjar allt fler sätta tummen upp, ler vänligt eller ropar något uppmuntrande. Då jag vandrar hemåt genom stan med min stora flagga svajande stannar barn och frågar nyfiket, pekar på flaggan. Jag ser föräldrar som ivrigt förklarar.

Jag tittar på de 176 ansikten på den enorma postern på väggen. Många små barn. Vi har en minnesdag då de gått tre år sedan den ödesdigra nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet PS752 nära Teheran.

Åbos biträdande borgmästare Elina Rantanen håller ett berörande tal, "Silence is Violence".

Professor Leo Nyqvist talar om mänskliga rättigheter.

I Åbo och i Esbo ordnar man konstutställningar och debatter om den "förbjudna konsten".

Iranska konstnärer ställer ut dramatiska och smärtfulla konstverk om situationen i Iran. Konstverk som aldrig kunnat ställas ut i Iran utan ödesdigra konsekvenser.

Jag följer med nyheterna via bl.a. CNN, BBC, Instagram och Tiktok.

De tragiska sekvenserna med föräldrar som ber till omvärlden att man ska skona deras barn från avrättning. Vänner som sätter in små filmer om de fängslades barndom och uppväxt, hur de dansar och skrattar.

Senare ser man dem i blårandiga fängelsedräkter i rättegångar, där de tvingas erkänna efter tortyr.

På morgonen då jag sätter på min telefon möts jag av dystra budskap om att de avrättat ännu en av ungdomarna.

Begravningsscener då förtvivlade föräldrar skriker ut sin sorg.

Sekvenser av små flickor och pojkar som skjutits då de befunnit sig i närheten av en demonstration, bara gått förbi.

Ungdomar som uppmuntrande delat ut snask eller kramar åt de demonstrerande. Senare avrättade för "krig emot gud".

Rapporter om utländska forskare som kämpat för utrotningshotade djur i Iran så som den asiatiska leoparden, dömda för spionage.

Läkare som hjälpt misshandlade människor kidnappade från sjukhus och dödsdömda.

Rapporter om tusentals förgiftade skolflickor i 26 skolor runt om i landet. Då mammor upprörda samlats utanför skolorna slås de brutalt ner av regimens män.

Flickor bör bära hijab då de fyller sju.

Jag ser scener där Khomenei ordnar enorma initationsriter för nioåriga flickor.

I Iran är en flicka straffbar som nio år fyllda, en pojke som 16.

Ska flickor avrättas bör de först våldtas eftersom en jungfru kan hamna i himlen.

Jag tittar på fotografierna av alla dessa personer.

De är inte statistiska siffror, 456, de har alla en levnadsberättelse bakom sig, en framtid som aldrig blev av.

Är inte Ukrainas situation viktigare undrar någon. Jo, men det ena utesluter inte det andra, tvärtom.

Vi samarbetar mycket med ukrainarna, ordnar evenemang tillsammans. Även de kämpar mot vansinniga diktatorer för en bättre värld och fred. Ett bra exempel var Ukrainakrigets årsdag då väldigt många iranier fanns på plats vid domkyrkans demonstration.

Irans regim har varit inblandad i krigen i bl.a Irak, Syrien, Afghanistan och Jemen. Regimen påverkar i hög grad det instabila läget i Mellanöstern och har som alla vet ett militärt samarbete med Ryssland.

Leder protesterna någonvart?

En del stater har redan förklarat IRGC (Islamic Revolutionary Guard Corps) som terrorister vilket innebär att de inte längre är välkomna till t.ex. Kanada.

FN:s kvinnokommission har uteslutit Iran. Även politiker i Finland har uttalat sig. Iranierna kämpar nu för att utesluta den islamistiska regimen från FN:s råd för mänskliga rättigheter. Revolutionen har inte utmattats, tvärtom.

Vad kan vi göra? Vi kan skriva under petitioner. Vi kan pressa regeringar att utfärda sanktioner och vandra ut då Irans utrikesminister håller sitt tal i FN.

Vi kan delta i konserter, konstutställningar, minnesstunder och andra evenemang.

Visa vårt stöd för de tusentals iranier som bor i Finland, de är modiga som vågar kämpa för ett demokratiskt Iran eftersom den iranska regimen även kidnappar iranier som bor utomlands.

Så till den unga mannen som argt skrek: vem bryr sig? så svarar jag: Jag bryr mig. Om vi inte kämpar tillsammans för mänskliga rättigheter så är vi inte människor, utan endast små lortar.

Nina Forsten-Lindman Psykolog