Sann mordhistoria rullas upp på Stadsteaterns scen - premiär för "Ljuvliga fröken N eller mysteriet på Vårdberget"
Författaren och regissören till ”Ihana neiti N eli Vartiovuoren arvoitus", Juha Siltanen påpekar i programbladet att texten tagit sin form redan innan #metoo-berättelserna började strömma över oss i fjol den här tiden.
Men kontaktytan i berättelsen när den läggs fram i dag går inte att ignorera.
Den person som skjuts ihjäl mitt i Åbo är Margit Niininens förra arbetsgivare, som förgripit sig på henne.
Och det är hon som håller i vapnet.
Pjäsen baserar sig på händelser som ägde rum i januari 1927, och utredningen och rättegången efteråt fick medieuppmärksamhet långt över Finlands gränser.
Varför vill man lyfta upp detta på en teaterscen, och hur gestaltar man det?
Siltanen gör det både närgånget och nyanserat, men man får också skärpa uppmärksamheten för att ta in nyanserna, för han har valt att en stiliserad spelstil, där korta scener avlöser eller går in i varandra.
Poängen med ”Ihana neiti N.” är också att röra vid vilka ingredienser vi lockas av i en historia, vad som attraherar vår indignation.
Mer det än att paketera en rafflande incident som inträffat i vår stad.
För dagens sätt att berätta är true story högsta trumf, och kärlek och brott har blivit stapelvara i underhållningen.
Pjäsen utmanar den här hållningen. Hur åskådaren själv reflekterar över sina reaktioner blir en del av det, men något som man inte kan regissera fram.
När man kommit så långt som till scenen där högsta domstolen ska säga sitt, och det illustreras av en figur som klättrar upp på en hög stege, är det några åskådare som skrattar så de kiknar – men större delen av publiken avvaktar i en mångtydig tystnad.
Föreställningens början låter en del disparata trådar småningom glida samman, det kan verka långsamt, trevande.
Sån är också kontrahenternas kärlekshistoria.
Attraktionen börjar i det intellektuella, Margit är magister Törnudds elev i ämnet filosofi vid Åbo Akademi.
I vår kikare mot 20-talet verkar det romantiskt, men Allan Törnudd är en reserverad och socialt kantig person.
Ser man på konstellationen utifrån är han i stort behov av fröken Niininens livfullhet och energi.
Tobias Zilliacus har ett ganska stort lass att dra i Törnudds roll, den får inte slå över i ren komik.
Efter hand bygger Zilliacus upp scenpersonens komplexitet, han är alltmöjligt: en träbock, en samvetsöm man, en som förklarar världen genom logiska resonemang, en människa med pockande rättskänsla.
Margit Niininen gestaltas av Mervi Takatalo med lite större gester till en kvinna som självklart tänker gå sin egen väg. 1920-talet verkar som ett fritt decennium, där den som griper chansen kan komma framåt, men för kvinnor gäller fortfarande att värna sitt renommé.
Engros, som förövaren i pjäsen kallas, sprider illvilliga rykten om henne.
Kimmo Rasila gör honom till en skurk som från en (i alla betydelser) samtida svartvit film.
Margit försöker få honom att upphöra med det, men det slutar i katastrof.
Margit och Allan är både modiga och omdömeslösa. De är välformulerade, så långt ifrån urtypen för brottslingen man kan föreställa sig.
Pjäsen släcks ner när de kan återförenas igen, efter strafförkortning och benådning.
Föreställningen tycks i förlängningen handla om oss, hur vi tänker om övergrepp och rättvisa, och hur vi tillåter oss att definiera människor, män, kvinnor, förövare, offer.
Ofta tänker vi särskiljande.
I verkligheten kan förövare och offer vara samma person.
Så blir det helt konkret i den här historien.
Ihana neiti N. eli Vartiovuoren arvoitus (Ljuvliga fröken N. eller mysteriet på Vårdberget)av Juha Siltanen
Regi av författaren
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Jarmo Esko
Ljuddesign: Tuomas Rissanen
Video: Sanna Malkavaara
Maskdesign: Heli Lindholm
I rollerna: Tobias Zilliacus, Mervi Takatalo, Kimmo Rasila, Kirsi Tarvainen, Ulla Koivuranta, Minna Hämäläinen, Mika Kujala, Jonas Saari.
Premiär på Stadsteaterns lilla scen 16.11.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi