BOK: Deckarspåret känns välbekant – miljön och konstapeln vill man ha mer av

”Den åttonde tärnan” är den andra deckaren av Eva Frantz där kriminalkonstapel Anna Glad utreder brott i en liten stad med högst finlandssvenska kvaliteter. Här finns kusten, här finns både subtilt och handfast markerad social tillhörighet. Här finns skvaller och hemligheter. Och så finns det brott.

Den åttonde tärnan

av Eva Frantz

Omslag: Emma Strömberg

Schildts & Söderströms, 2018

317 s.

Den här gången ser det först ut som en olycka. En lärare vid folkhögskolan Futurica hittas drunknad i isvaken nere vid den frekventerade vinterbadplatsen. Men det finns många frågetecken och någon verkar ha gått igenom hennes lägenhet på skolan. Ett gåtfullt material från det förgångna hamnar också i Anna Glads händer.

För att kunna lösa fallet måste man sätta sig in i händelser för några decennier sedan då skolans inriktning var en annan och eleverna var ungdomar med anpassningsproblem – småstaden skulle välja det ordet, känner man. Skolans nuvarande klientel är unga som behöver gå en tionde årskurs eller vill satsa konstnärligt på musik eller bild, som är Futuricas specialiteter.

Miljön är överlag väl hanterad. Skolans blandning av elevhåglöshet och skoningslös ambition, lärarnas mix av entusiasm och distans, allt dyker upp i synfältet. Rektorn själv söker jobbet som stadsdirektör, det säger ju något om prioriteringarna.

Titeln pekar på ett luciatåg, och ett sådant förbereds i historien. Då är det vintertid, och den här berättelsen tycks tarva en kylig inramning. Det är halt och det är snöigt i stan och Anna Glad blir själv ordentligt nerkyld när det börjar dra ihop sig till upplösning.

Skrupelfria förövare drar nytta av unga människors sårbarhet, och den som avslöjar det som borde vara nertystat får plikta med livet. Samtidigt verkar samma händelser gå i repris. Det är en välkänd dramaturgi i deckare i dag, så välkänd att det doftar återanvändning, men genren lever på det.

Eva Frantz doserar informationen väl, och historien skulle kunna veckla ut sin spänning också utan de närgånget realistiska men anonymiserade tillbakablickarna, en klippteknik som den skrivna deckaren delar med den filmade nästan som rutin.

Frantz är på sitt bästa när hon beskriver ungdomarna, deras varierande sinnesstämningar och respons på omvärlden. Egentligen är det de mindre virvlarna som inte är avgörande för intrigen, men leder läsaren in i en viss förvirring, som blåser liv i historien. Fler än en har hemligheter, någon verkar alltför trevlig, för bra för att vara sann.

Men liksom i de allra flesta deckare i dag är det utredaren och poliskollegorna som står för kontinuiteten. Så är det nu också. Och Anna Glads privatliv är givetvis en stark tråd i den väven. Hon är just så nyseparerad att hennes nya hem ännu känns mest dom övernattningsställe. Hon har en spirande förälskelse som under det här fallets gång får skötas på Facebook, det går inget vidare.

Mest lovande tycker man att arbetskollektivet är. Dit hör Rolf Månsson, Annas vän och mentor som nyss gått i pension, Märta Hansson, parhäst i utredningen, Amir Demir från it-avdelningen och chefen Annette Käld.

Käld gör ett misstag i jobbet, det går fel i en nyanställning. Personen i fråga, som på stationen får öknamnet Stålmannen, är sexistisk och arrogant, nära att äventyra hela utredningen. Där bränner det till, möjligheten att det kan finnas lika hänsynslösa personer inom polisen som bland dem som begått våldsbrotten dyker upp.

Men det är bilden av renhårigheten – ett slags flickboksarv, känns det som – som driver den här genren och sätter gränserna för de komplikationer som komma skall. Fler deckare med Anna Glad blir det säkert, för där ”Den åttonde tärnan” tog farväl kan man bara inte lämna henne.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi