Konsten att uppskatta konstig konst - en konst i sig!

Konst väcker känslor. Inte endast konstverken utan konst som en aktivitet eller som en artefakt. En grej. Ett föremål. Stuff. Ett minne av det förflutna eller påminnelse om nuet. Ibland udda. Ibland mindre udda.

För någon är konst fascinerande, briljant, genialiskt och involverar allehanda djupa meningar. För andra är det bara, nå, konstigt. Bortkastad tid. Slöseri av pengar.

I ärlighetens namn beskriver inte konstälskare mig och det är inget som tillskrivs mig. En av mina första konsterfarenheter involverar en viss konstanstalt nära Helsingfors järnvägsstation och en videoperformans:

En naken äldre herreman hade slått en påle i marken på en åker. Bundit ett snöre i pålen och andra ändan till synes i sin snopp. Så gick han där runt. Runt. Runt. RUNT.

Skolutflykten hade nog motsatt effekt än vad vår lärare hade hoppats. Ett intresse för konst väcktes inte. Alternativt kanske inte vår lärare var en konstälskare och ville skapa lite konstaversion hos oss. I så fall kan utflykten nog klassas som en stor framgång. Rentav en succé.

Men visst gjorde performansen ett intryck. Visst gjorde den det. Ett stort WTF som ungdomen beskriver sinnesstämningen.

Performansen hade förmodligen en djupare mening. Genialisk men dold för oss dödliga.

Kanske symboliserade den livets kretslopp. Eller hur systemet har oss ”by the balls”. Alternativt hade gubben ingen användning för sin påle, sitt snöre, alldeles för mycket fritid och ont om kläder. Var för sig får avgöra det.

Det senare alternativet verkar trovärdigast. Men det är givetvis min bristande förståelse av denna – och många andra – konstformer som spökar i bakgrunden. Säkert.

Det är trots allt svårt att uppskatta något man inte förstår. Vare sig det är konst, seder, idrott, mat eller musik.

En del av denna förståelse härstammar från att vi vet vad det innebär att utföra eller skapa något. Vi kan avfärda en abstrakt målning som en tre-årings teckning när vi inte känner till de finesser och tekniker man måste bemästra för att skapa en fin abstrakt målning.

Vi kan avfärda fotboll som infantilt då vi inte vet hur svårt det är att finta och dribbla. Vuxna män som jagar en boll. Barnsligt. Vi förstår inte vilken precision och koordinering det kräver att få bolljäveln i mål – utan att snubbla på sina egna fötter. Förstås.

Vi kan avfärda death metal eller grind core som oljud. Vilket det är. Men ett välkoordinerat oljud som är förbannat svårt att åstadkomma. En konst det också – en krävande sådan trots dess något primitiva undertoner.

Om vi inte förstår de finesser eller tekniker det krävs för att utföra något är oddsen att vi inte heller uppskattar det – den hängivenhet som krävs för att verkligen bemästra något. Är vi då berättigade att avfärda det som skräp eller löjligt?

Kanske vi rentav borde knipa igen.

Tänk på hur Matt Preston beskriver mat. Han gör det med termer och på ett djup som få förmår. Han förstår de förmågor, tekniker och den kunskap som krävs för att bemästra matlagning. Han kan uppskatta mat på ett sätt som ter sig utomjordiskt för makaronilådskocken.

Kanske vi som inte förstår borde tänka om. Kanske vi kunde strunta i själva produkten och uppskatta den hängivenhet som krävs för att blir världsledande i något oberoende vad det handlar om.

För att återkomma till gamylen med snöret runt snoppen. Han hade nog helt enkelt för mycket fritid. Det verkar inte kräva några speciella förkunskaper.

Men kanske det är min okunskap som talar.