Ingen människa är en kö, men de flesta känner igen typen

”Yhden miehen jono”, brukade professor P från Tammerfors säga om individer som ständigt lyckas lägga beslag på en oproportionerligt stor andel av andra människors tid och uppmärksamhet.

Ingen människa är en kö, men de flesta känner igen typen. Han som bara ska korsa gatan, men lyckas ställa till med trafikstockning

Det kan handla om vardagliga och oförargliga beteenden. Alla som varit på en gruppresa med buss vet att det brukar finnas två personer som alltid är sena, oberoende om pausen är fem minuter eller en timme lång, men alltid verkar helt obekymrade av att alla andra fått vänta. Det är sådant man får förhålla sig till om man är människa.

I formella sammanhang kan enmanskön vara roande, irriterande eller i vissa fall rent destruktiv.

Erik Helmerson på Dagens Nyheter väckte för några år sedan förtjust igenkänning med en krönika om seminarieherren, en typ som alla som någon gång hållit ett offentligt föredrag kommit i kontakt med.

När det blir dags för frågor från publiken ber seminarieherren om ordet och inleder med den olycksbådande upptakten till en lång monolog; ”Egentligen har jag ingen fråga, mer en kommentar”.

Själv erkänner jag villigt att jag är lite förtjust i seminarieherren, som också kan vara en kvinna. Om alternativet är att det blir dödstyst i salen under frågestunden tar jag gärna en seminarieherre som ber om ordet för att berätta om sig själv. Det är sådant man får förhålla sig till om man är människa.

I kommunala förvaltningar runtom i världen är det ett välkänt fenomen att enskilda ärenden och ett fåtal människor ibland kan orsaka oproportionerligt mycket arbete för förvaltningen.

Centralorganisationen Danske regioner utarbetade för några år sedan en politisk kodex till stöd för beslutsfattandet i de fem danska sjukvårdsregionerna.

Ett av de dilemman som formulerades i bakgrundsmaterialet löd ungefär: ”En politiker signalerar under valkampanjen att hen primärt kommer att jobba för en specifik fråga eller en avgränsad del av regionens geografiska område. Hen blir invald i fullmäktige och ägnar all sin energi åt att ställa frågor om sitt favoritprojekt, vilket sysselsätter förvaltningen och spiller över på det samlade beslutsfattandet i regionen. Hur säkrar vi att fullmäktige kan bevara fokus på helheten?”

När kontexten är en demokratiskt styrd organisation finns det inga enkla metoder för att avgöra vad som är för mycket aktivitet från en enskild persons sida.

Politiker har rätt att ställa frågor, medborgare har rätt att begära ut information, de som berörs av ett beslut har rätt att söka ändring. Det finns ett demokratiskt värde i att olika gruppers intressen artikuleras och att det finns en kritisk granskning av de förslag som läggs fram av den politiska majoriteten.

I synnerhet minoritetsgrupper har genom åren haft stor nytta av de som högljutt och uthålligt återkommit till samma fråga.

Men risken med att enskilda frågor och personer tar upp en stor del av förvaltningens resurser är att andra och minst lika viktiga frågor hamnar i skymundan, på samma sätt som en självupptagen seminarieherre ofta hindrar andra från att ställa frågor som hade varit vettiga och befogade i sammanhanget.

Till det här kommer de rent destruktiva uttrycken för när enskilda personers agenda blir tongivande för vad hela organisationen gör: När en eller ett fåtal personer förgiftar samarbetsklimatet, eller när den personliga rivaliteten mellan två personer, till exempel i ett fullmäktige, blir det kraftfält som påverkar allt som sker.

En del får man stå ut med om man är människa, men ur hela samhällets synvinkel blir det ett problem om många är så upptagna av sig och sitt att de inte märker att det går ut över alla andra.