"Folk tror att saker och ting bara är som det är för att det alltid varit så" – hur skulle vi ha det utan vetenskapen?

Under de senaste veckorna har jag läst mängder av fina forskningsidéer.

De skapar kunskap som bidrar till att göra livet betydligt bättre för oss.

Det handlar om att utveckla småbarnspedagogik, naturskydd, politik och förstå ovanliga tankemönster.

För att nämna några. I det rådande forskningspolitiska omgivningen är det dock osannolikt att alla eller ens de flesta av dessa viktiga initiativ finansieras.

Det får mig att fundera på hur forskning värderas idag.

Svaret är förstås ekonomiskt. Åtminstone i folkmun och i politikers snack. Satsningar på forsknings ska bidra till ökad export och ”innovationer”.

Forskning som inte direkt har en anknytning till ekonomi uppfattas lätt som onödig. Det här får jag ibland höra av människor som inte vet ett skvatt om universitetsvärlden eller vad forskning är eller hur forskning påverkar oss alla. Folk som tror att saker och ting bara är som det är för att det alltid varit så.

Men var skulle vi vara utan en institution som strävar efter att allt jämnt förstå världen bättre och ifrågasätta oss och sig själva?

Kanske skulle vi anta att den torka som nu plågar många länder globalt är ett tecken på guds onåd och vidta till praktiska åtgärder.

Kanske offra någon för att tillfredsställa den entitet vi råkar tro på. Tur att vi har en forskarkår som kan ge en rimlig, vetenskaplig och beprövad förklaring till fenomenen!

Vilken tur att vi har forskare som undersöker fenomen som fattigdom, klass och rasism. De har visat gång på gång att fördomar inte är givna sanningar utan föreställningar som upprätthålls av oss och vår omgivning.

Eller att fattigdom inte beror på individuella egenskaper utan har ofta ärvts från generation till generation på grund av de omständigheter som råder i individens omgivning. Inte för att individen skulle vara ”svagare materia” eller lat.

Att ifrågasätta de föreställningar som våra handlingar och beslut baserar sig på är det enda sättet vi kan bygga upp en bättre värld.

Om vi är oförmögna att föreställa oss en bättre eller annorlunda värld hur kunde vi då någonsin agera för att uppnå den? Om vi inte förstår varför saker går käpprätt åt skogen så hur ska vi kunna lösa problemen? Vår (vetenskapliga) kunskap förmår oss att agera genom att ge oss alternativ och visa att världen inte är huggen i sten.

För att utvecklas måste vi med andra ord tänka kritiskt om hur vi agerar och framför allt varför vi agerar på ett visst sätt. Vilka antaganden som ligger i grunden för våra handlingar måste synliggöras.

Det är detta kritiska tänkande som universiteten värnar om.

Det uttrycks givetvis på olika sätt på olika områden. Inom naturvetenskaper kan man fundera på olika sätt att utföra experiment förstår deras begränsningar eller helt enkelt ifrågasätta varför vi bränner en sjuhelvetes mängd kol när det är uppenbart att det är skadligt för vår livsmiljö. Inom humaniora och samhällsvetenskaper handlar kritiskt tänkande om att synliggöra förgivettagna sanningar som de ovangivna exemplen om fattigdom eller rasism.

Vi frågar oss om våra föreställningar om varandra är baserade på kunskap eller antaganden, är strukturer naturliga eller skapade.

För att utvecklas behöver vi institutioner där vi ständigt ska kritisera varandra på ett transparent och konstruktivt sätt. Vi behöver universitet för att undvika att stagnera.

Vi behöver strukturer som skapar en grund för långsiktig forskning och riksdagsvalen är strax här.

05Läs fler kolumner av Johnny Långstedt här