Konst: Tyko Sallinen Åbo Konstmuseum

Tyko Sallinen

Åbo Konstmuseum-

15.9.2017–7.1.2018

Tyko Sallinen (1879–1955) var en av Finlands första modernister. Han är inskriven i Finlands konsthistoriska kanon och anses höra till en av vårt lands viktigaste konstnärer. Själv har jag aldrig haft någon stark relation till Sallinen eller hans konst och hoppades den här utställningen skulle ge mig en djupare insikt i hans konstnärsskap.

Sallinen beskrivs som en bråkmakare och rebell. Hans inverkan på det finska konstfältet kristalliseras i de ”tre striderna om Sallinen”.

Den första handlade om fauvistiska målningar han ställde ut i Finland 1912. Fauvism anses vara expressionismens föregångare och Sallinen hade influerats under en resa till Paris. Fauvismen var en av de tidigaste ismerna där färgen var viktigare än formen.

Den andra striden, 1915, handlade om verket Dvärgen, som väckte anstöt på grund av det oförskönade, rättframma motivet. Det finns med i utställningen på Åbo Konstmuseum, men ter sig knappast så märkvärdigt idag. Det här beror förstås på att konsthistorian är just det, historia.

Sallinen började sin konstnärskarriär då den finska identiteten och rasens ursprung diskuterades. Det är förstås struntprat att det finns någonting sådant som den finska rasen och det förblir oklart om Sallinen deltog i den här diskussionen. En sak är ändå klar. Sallinen bröt mot den etablerade bildkonventionen och den nationalromantiska estetiken Akseli Gallen-Kallela med flera hade finslipat. Den här bildkonventionen var väldigt viktig för att skapa den finska identiteten i början av 1900-talet.

För en person som jag, som vuxit upp i Finland med det finska bildspråket runt om mig, känns Sallinens motiv väldigt bekanta. Människorna i Sallinens målningar har det där typiska finska ansiktet som en ser i målningar, träsnitt och reliefer från från 1900-talets Finland.

Det är ansikten med skarpa kindben och små munnar med tjocka läppar. Det finska folket avbildas varken som vackert eller intellektuellt i Sallinens verk. Tvärtom ger de avbildade människorna efter för sina drifter, de är köttsliga och grovt mejslade.

Det är antagligen just därför verken Lördagsdansen i Mutila och Hihuliter startade den tredje striden om Sallinen 1923. Också de här målningarna får vi se i utställningen. De omfattar den, för Sallinen, typiska paletten med mörka brutna färger. Det är mycket brunt, grått, mörkblått och mörgrönt.

De tidiga verken från Frankrike bryter färgvärlden med en del granna färger, liksom de Karelska sommarlandskapen. Portätten på hans fruar, Helmi ”Mirri” Vartiainen och senare Katarina Tschepurnoff, avviker också med ljusrött, turkost och lavendel.

Konstnären verkar för övrigt inte ha varit en särskilt lätt person att leva med. En känsla jag får från utställningstexten: ”Sallinen behandlade sin Mirri hårdhänt i både ord och bild.” Jag undrar om han behandlade henne hårdhänt också fysiskt.

Utställningen gav mig inte en djupare insikt i Sallinens konstnärsskap, men nog i hans liv och person. I utställningen finns endast ett fåtal målningar från 1930 och -40-talen, men Sallinen deltog i Venedig Biennalen så sent som 1954 och jag undrar vad som hände med hans konstnärsskap de sista 25 åren.

Julia Nyman

nyheter@aumedia.fi