Dags för trebarnspolitik!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På nätet kretsar det en konspirationsteori om befolkningsersättning. Det är förstås svårt att gissa vilket politiskt parti som har en tendens att dela på denna kunskap. Men problemet är nog mer banalt än att den rödgröna illuminatikulten styr in ”invandringstsunamin” till Finland. Det föds inte folk i Finland längre.
För dem som inte gillar småbarnsskrik i bussar, flygplan eller andra trånga men relativt offentliga platser är detta förstås en lättnad. Sannolikheten att råka in för en öronbedövande, bajsig liten diktator blir mindre för varje år – bra så!
Det goda varar dock endast tills vår generation ska pensionera sig. Ursäkta. Om vår generation kan pensionera sig och då får vi säkert njuta av vår pension som 90+ på palliativa vården. Men inte ska vi klaga eftersom vi antagligen inte har någon att klaga till. Betalarna för min pension och tjänster blir allt färre och få är intresserade att sköta mitt sköra lilla jag när ålderdomen knackar på dörren och liemannen lurpassar i blomrabatten.
Robotskötarna är artiga som alltid – om än lite kantiga.
Det har ju förstås den fördelen att vi nu har mindre av de där ungdomarna som inte vet hut!
Slasar omkring i köpcenter. Annat var det förr! Min generation vadade genom lama efter lama till arbetslivet och våra föräldrar skaffade barn som helsike. Jämfört med ungdomens produktivitet idag var 1980-talet ett riktigt förlossningstalko. Som det råkar sig var SDP premiärministerpartiet merparten av 1980-talet. Tänka sig!
Men för att återgå till det verkliga problemet: vem betalar min potentiella pension och byter min blöja när det inte finns befolkning nog att upprätthålla vår välfärd?
Inga barn. Ingen pension. Inga skötare. Endast C-P-R2U roboten.
Vi får hoppas att ingenjörerna fixar problemet med att robotar inte vet hur hårt tryck de ska applicera på föremål när de lyfter dem – annars kan det bli en krossande pension.
Problemet är då inte enbart att vi har färre ungdomar. De vill inte heller sköta oss när vi blir gamla. Av någon anledning vill de göra någonting intressantare, bättre betalt och mer uppskattat. Där man faktiskt har möjlighet att sköta sitt arbete ordentligt. Vilka bortskämda glin!
De som har så bråttom att förverkliga sig själv på knick knock och klapsnap och bli influensare. Så sitter de med näsan jämt i telefonen. Men det är ju sällan konstigt att de inte träffas IRL och är tvungna att ta till telefonen. De är ju så få!
Därför har jag smitt en plan. Den är inspirerad av Kina. Supermakter gör inte misstag och under en period hade Kina enbarnspolitik. En familj fick endast ha ett barn. Detta för att förhindra befolkningstillväxten.
Om enbarnspolitik kan hindra befolkningstillväxt så är det logiskt att en mångbarnspolitik löser vårt motsatta befolkningsproblem. Därför föreslår jag att vi stiftar lagar som hindrar unga par att flytta ihop innan de har tre gemensamma barn – som de bevisat genom DNA-test. De kommer inte att ha råd att bo i singelhushåll då inflationen äter köpkraften och lånevillkoren blir strängare och hyrorna stiger ständigt.
Där har vi det, regeringen 2023. En lösning till vår föråldrande befolkning (och min pension) och växande offentliga utgifter på ett silverfat.
Bara att sätta igång!
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.