Vetenskapen ska inte lösa alla våra problem

Forskning och vetenskap ska ha ett instrumentellt värde. Vetenskap ska lösa samhälleliga eller tekniska problem. Problem som ofta kommer från vår ekonomiskt motiverade handling.

Men är detta verkligen vetenskapens enda roll? Att lösa våra ofta självförvållade problem? För vad har forskning för värde som inte har en imminent praktisk förankring?

Proponenter för universitetens autonomi försvarar ofta forskning som inte medför (genast) praktiskt tillämpbar information genom ett argument grundat i marknadslogik. Det lyder ungefär så ”man vet aldrig vart ett fynd leder i framtiden och därför är all forskning värdefullt”.

Men det finns något betydligt mer värdefullt i vetenskap, något som sträcker sig bortom att lösa våra problem.

Vetenskapen ger oss en grund att föreställa oss en annorlunda och större värld. Genom varje ny upptäckt blir vi mer medvetna om vad som skulle kunna vara, inte endast vad som är.

När vi lär oss mer om kultur, samhälle, teknik eller naturen blir de stigar vi kan gå flera. Vi får redskap genom vilka vi kan föreställa oss en annan värld.

Vi är sällan ense om vilken av de många stigar vi borde ta. Däri ligger det fagra med vetenskapen, vi är fria att även ta andra stigar och visa varför de är bättre eller sämre än en annan stig.

Genom den dialogen röjer man kanske fram en tredje stig eller också utforskar man sin stig ytterligare för att förstå vart den leder. Kanske den inte leder någonvart. Om du av misstag tagit svängen till en återvändsgränd vet du värdet av informationen.

Kanske vi upptäcker en helt ny värld i ändan av stigen. Det kan bokstavligen vara en helt ny civilisation eller livsform.

Den upptäckten kan öppna upp nya möjligheter för oss. Det kan visa oss hur vi också kunde leva eller vad liv är. Ifrågasätta det vi tar för givet.

Häri ligger det verkliga värdet i ett fungerande vetenskapssamfund. Forskning visar oss vad som kunde vara, inte enbart vad som är. Det visar oss vart olika stigar tar oss. Samhällsvetare varnar för växande inkomstklyftor, läkare för våra osunda levnadsvanor, naturvetare om en annalkande naturkatastrof, demografer om en kommande arbetskraftsbrist.

Samtidigt berättar de för oss hur vi kunde ha det. Till skillnad från tiden då oliktänkare torterades och brändes på bål har vi här i Finland gett människor en möjlighet att utforska och upptäcka och visa oss vilka stigar vi kan ta. Det baserar sig inte på rikedom utan en förståelse att man inte kan begränsa kunskapsskapande om man vill att utveckling ska ske.

När vi tystar ner röster som inte är ense med oss stagnerar vi. Ofta hör man folk påstå att man inget kan säga idag. Tvärtom, idag kan man säga vad som helst utan att vara orolig för att bli slängd i gulag eller kolgruvor. Det är ironiskt att det är dessa partiers anhängare som de facto med snabba ryck tystar ner dem som ofta förblir ohörda – minoriteter.

Vi behöver ett samhälle med en stark institution som ifrågasätter de sanningar vi tar som givna. Universitetens roll är inte att stryka makten eller majoriteten medhårs. Institutionen finns till för att genom att ifrågasätta och därmed utveckla Finland, Europa, och världen. Under medeltiden såg vi hur långsam utvecklingen är då endast en röst är berättigad och enbart en blick är giltig.

Den store Ian Fraser Kilmister summerade detta fint: ”Let the voice of reason chime....God was never on your side”

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.