Jag får uppmärksamhet alltså är jag

För en tid sedan blev jag kontaktad av en reporter som ville att jag skulle ge ett utlåtande om något som var bortom min expertis på tv. Långt bortom den. Jag hade kommenterat i en av mina kolumner att vi nog kommer att fortsätta resa så fort som pandemin tillåter det. Så gick det. Men jag blev ju inte en expert på turism eller resande bara på grund av det. När jag vägrade försökte hen ännu övertala mig genom att betona att jag ju faktiskt skulle få vara på tv och då får man ju mycket uppmärksamhet.

Det fick mig att fundera om inte uppmärksamhet har blivit något av ett självändamål för oss det senaste decenniet. Innan vi flyttade vårt sociala liv till internet mötte vi fysiskt personerna vi interagerade med. De var inte endast okända skepnader eller avatarer vars reaktioner till vår interaktion inte hade några konsekvenser för oss själva överhuvudtaget. Här vill jag undvika att kalla det som sker på nätet diskussion, kanske till och med interaktion är optimistiskt då det ofta främst gäller att ropa oanständigheter förbi varandra och samla lajks av okända likasinnade.

Kan vi tänka oss att folk diskuterar med varandra på detta sätt fysiskt? Det tror jag att få av oss kan. Samtidigt som vi kunde föra en dialog med personer i alla knutar av världen har en kommunikationsteknologi reducerats till en oväsens kakofoni. Något som knappast är samhälleligt önskvärt men som verkar vara en bra businessmodell. Bakom modellen ligger den enkla insikten att vi vill få våra synpunkter bekräftade. När vi får det trivs vi längre på plattformarna och företagen kan driva in intäkter genom att sälja data och reklam.

Vi får uppmärksamhet från de dussintal mojänger och ”tjänster” tävlar om den. Än plingar det här och än plingar det där, köp köp köp. Samtidigt får plingandet oss att känna oss viktiga, behövda och uppmärksammade. Vår uppmärksamhet har blivit en vara som företag har lyckats kommersialisera.

Samtidigt som vi är mer sammankopplade är vi allt mer isolerade.

Vi behöver inte träffas live när vi kan samla lajks och support och vad annat för vårt oväsen på nätet. Vi lider av ensamhet eftersom de korta kickarna av att få lajks på nätet inte ersätter meningsfulla förhållanden och diskussioner med verkliga människor. IRL eller f2f som det heter i post-covid tider eller det nya normala.

Fast man förstår det triviala i dessa lajks är det svårt att undvika dem. I min industri finns det en egen version av ”lajks” och de kallas citat. Desto fler citat din vetenskapliga publikation får desto bättre antas den vara. Den har större ”genomslagskraft”. Man kan inte undvika att lägga vikt på dessa citat heller eftersom systemet sedan länge har riggats så att de som citeras belönas. Åtminstone de som publicerar i citerade tidskrifter. Men nog skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte själv följde upp hur många citat jag har eller inte har och kanske till och med jämför dem med andra. Löjligt men samtidigt är det väldigt trevligt att bli uppmärksammad.

Vad kunde vi egentligen göra annorlunda? I stället för att ordna zoommöte efter zoommöte eller uggla hemma under arbetsdagen kan vi ta oss till kontoret för att träffa våra kolleger. Utbyta tankar och idéer. Det är i dessa interaktioner vi skapar samband och i sambanden finner vi bra mycket mer mening än i lajks på sociala medier eller citat på artiklar eller kaffe över zoom.

Att få uppmärksamhet borde inte vara vårt ändamål med interaktion. Vår ansträngning borde riktas till att skapa samband och vänskap eller ovänskap. För att vi ska må bra som ett samhälle och en kultur behöver vi träffa varandra och skapa förhållanden oberoende om de är positiva eller negativa. Vi behöver förstå trivialiteten i uppmärksamhet och i stället värna om att skapa betydelsefulla sociala samband.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.