På väg mot ljuset och värmen

På promenaden genom skogsdungen är marken ännu fuktig och de halvt förmultnade löven från hösten doftar vått, sådär som det bara gör på våren.

Där under björkarna blommar snart blåsipporna. På de soliga platserna ser man dem redan. De svänger sig mot ljuset och nästan glimmar till i solskenet.

Vilken färg har våren för dig? Gul som tussilago? Blå som blåsippan eller brun som fjolårigt gräs?

Det är allt ljusare ute, dagarna är längre och ljuset är så påtagligt. Det finns inte blad på träden som gör ljuset mjukare.

Vintern har liksom ätit upp de klarare färgerna och när den lämnar oss är världen en massa olika gråa nyanser före det gröna tar vid igen.

Blåsippans klara blåa färg och tussilagons starka gula lyser ikapp med solen, bladen ser vi knappt för de har litet samma nyans som de förmultnande bladen från i fjol.

Så småningom knoppas träden och bladen som spricker ut är litet brungröna. Snart är det bruna som bortblåst och det skira gröna tar över. Blått och gult blir grönt, som att blåsippan och tussilagon blandas och färgar av sig på alla växter.

Den bruna tiden är svår, fast jag vet att färgerna snart kommer håller jag nästan på att tappa hoppet. Men bara litet. För när jag tror att vårens färger aldrig skall komma är dom plötsligt där som över en natt och jag är lika häpen som alltid.

Snart blir jag van vid ljuset och med ljuset kommer värmen, så småningom ger vårtröttheten vika och krafterna kommer tillbaka.

Jag inspireras av färgklickarna och längtar efter att värmas av solen.

Hur tar du emot våren? Om du har möjlighet ta en stol eller sätt dig på en bänk i solen, kanske bara luta dig mot en husvägg en stund i solljuset.

Livets stig kan vara som promenaden genom skogen, när vi trampar på i träcken kan det kännas det hopplöst. Om vi bara orkar kämpa på, vänder livet igen och vi får gå på stadig mark.

Det kan vara skönt med litet stöd när promenaden är som tyngst, en vän som lyssnar eller en liten paus på något ställe där solen lyser mellan träden.