En hyllning till Cygnaeus dagispersonal
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I snart åtta år har våra barn skötts av underbara människor på daghemmet på kuratorstigen och sedan på Cygnaeus daghem. Här har det funnits en optimal andel humor, disciplin och värme som också reflekteras hos våra barn som blivit självsäkra, nyfikna och omtänksamma.
Nu när dagarna blir längre och midsommaren närmar sig bävar jag för det stundande sommarlovet – inte för min egen skull men för barnens. Längre frälsas de inte av en kompetent och omtänksam personals närvaro i mer än åtta timmar av deras vakentid. I stället får de dras med sina föräldrar – vars främsta merit i barnskötsel är en förökningsförmåga – och deras konstiga nyck. Det de missvisande kallar uppfostran.
En överväldigande känsla av lättnad sveper över mig när jag stänger dagisdörren efter mig en morgon som jag förklarat, åtminstone till en början, tålmodigt varför man inte får ha kalsonger på huvudet när man går till dagis eller varför man måste ha skor och vinterjackan på sig i kölden.
Det finns knappast någon annan yrkesgrupp som har en så stark inverkan på och närvaro i min vardag som dagispersonalen. I praktiken uppfostrar de mina barn och sköter dem nästan hela dagen då jag sitter på jobbet.
Största orsaken till lättnaden är att vi kunnat lita till 100 procent på personalen som skött våra barn. Då har vi föräldrar också kunnat ägna oss för fullt till bruttonationalproduktionen – ungarna har det bra, vi har det bra, och ekonomin puffar på. Tänk er om vi skulle återgå till ett system där 50 procent av befolkningen sköter barnen – vårt samhälle skulle stagnera!
Så om samhällsbygge sker någonstans är det i daghemmen där man både formar nya – vettigare – generationer och där förutsättningarna för ett arbetsliv för oss vuxna skapas. Mänsklighetens utveckling går alltså framåt med dagvårdens kraft. Detta i åtanke undrar man varför diverse företagsledare och bankirer lyfter hundrafaldig lön – trots att deras nytta till vårt samhälle i förhållande är tämligen begränsad.
För vår familjs del är det slut på en epok i våra liv då yngsta ungen går ut dagiset – inga fler vinkningar i fönstret. Även här har vår dagispersonal skött sitt förträffligt och bankat på fönstret när en tankspridd pappa har tänkt glömma att vinka – tacksamt. Det har räddat allas dag eftersom vissa ritualer är heliga och om de inte fullbordas är allting förstört för både barn och förälder.
Men som tur får vi med oss några av våra bekanta barnskötare. Det förenklar övergången till den nya gruppen i förskolan för ungen, vilket förstås är fint. Samtidigt är det trevligt för oss föräldrar att ha bekanta barnskötare som man kan prata med om barnens dag och vad annat som nu verkar aktuellt eller oaktuellt. Det är ju trots allt så att när man träffar samma personer dagligen i flera år är det svårt att undvika att det inte skulle bildas ett förhållande och i vårt fall har det varit enbart positivt.
Ett stort tack till alla er som skött och skött våra barn i dag och gör det i framtiden. För att undvika en kliché om värdefullt arbete och en kallelse så kan jag påstå att vi bra kunde beskattas lite mer för att säkerställa er en lön värdig av det arbete som ni utför!
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.