Rätt att stänga gränsen – "Ryssland borde snarare isoleras ännu mera tills landet är bragt på knä"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Världsläget. Hela cirkusen kring och kommentarerna efter gränsstängningen, som har stöd hos de flesta finländare men ifrågasätts av vissa personer, får en att tänka på brandchefen som kom till brandplatsen där eldsvådan hade släckts och klagade över att den var släckt på fel sätt.
Att börja filosofera kring tolkningar och fila på formuleringar när beslutsamhet och rask handling krävs för att rädda landet i en situation som hotar bli okontrollerbar kan leda till att barnet åker ut med badvattnet, att vi själva blir berövade de "mänskliga rättigheterna" som vi står för och vill rädda.
Utan makt bakom är nämligen av människor påhittade lagar och fördrag ganska kraftlösa – de är inga naturlagar!
Rysslandsexperten Keir Giles påpekar att faran inte är över; Ryssland kommer säkerligen med nya överraskningar. Genom beslutsamhet kan vi hindra att läget eskalerar. Alldeles sant!
Och lika klart som att det inte går att få till stånd en hållbar fred eller tvåstatslösning mellan Israel och Palestina med Hamas vid makten kan vi inte vänta oss någon trygg fred eller något fruktbart samarbete med Ryssland förrän den ryska staten demilitariserats och dagens styrande elit har störtats.
Därför är det fåfängt att nu diskutera när vi igen kan ha normala gränsförhållanden med vår östra granne. Ryssland borde snarare isoleras ännu mera tills landet är bragt på knä.
Det målet borde man kunna enas om och inte fortsättningsvis låtsas som om vi inte befann oss i krig, vilket vi de facto gör.
När målet är klart återstår att finna de rätt åtgärderna för att uppnå det; utan något mål flyter vi fram på historiens ström som drivved.
Målet måste vara att få Putin dömd för att han startat kriget, liksom man dömde de ansvariga för andra världskriget i Nürnbergrättegången, och Ryssland tvingat till att betala krigsskadestånd eller åtminstone till ett erkännande att man handlat fel mot mänskligheten.
Skall nu statschefer i väst med Biden i spetsen äta upp sin stolta ord och Ukraina tvingas till förödmjukande och för Europeisk säkerhet ödesdigra förhandlingar med Ryssland? Vad skall vanliga medborgare mera lita på då?
På vägen till ett slut på kriget kunde vi glömma att drömma om den inkommande sommarens olympiska spel, som ju borde vara en symbol för fred och förbrödring i vår värld.
Kan någon verkligen tycka att det är läge för storartade festligheter?
Jan-Erik Ingvall Helsingfors/Pargas