Är det tron på demokratin som haltar?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Politik. Betyder det att tron på demokratin haltar riktigt ordentligt i Europa och världen när ytterhögerrörelserna stärker sin ställning i val och de traditionella kämpar med sjunkande siffror även om detta inte gäller generellt?
Den mest framträdande positionen i det nederländska valet som genomfördes nyligen fick ytterhögerpartiet PVV som blev största partiet i parlamentet med 37 mandat en ökning med 20 mandat.
Ledaren heter Geerts Willerts och kan bli premiärminister. Det är ett namn som vi får höra mer av.
I Tyskland heter ytterhögerpartiet AFD, Alternativ för Tyskland, som senast hade sådan framgång i delstatsvalen att det omräknat till förbundsdagsval skulle ha betytt cirka tjugo procent av rösterna. Nämnda rörelser är utpräglat invandrarfientliga och motarbetar EU.
Detta är synnerligen oroväckande.
Av historiska orsaker är det extra känsligt för Tyskland när ytterhögerpartier framträder starkt, men man har i regel kunnat hantera situationen skickligt men nu är läget svårare.
EU kan ju konkret påvisa resultat inte minst när det gäller att vara fredsskapande och med samarbete över gränserna. Man brukar anklaga extrema ytterhögerpartier för att vara sekteristiska och således ganska små, men om man kommer upp till nivåer omkring tjugo procent är det ingalunda så.
Nuförtiden kommer extremrörelserna ofta från högerhåll men det har också funnits tider när merparten kommit från vänster. Det var inte heller någon söndagsskola.
Extrema rörelser har svårt att kompromissa. Det ligger väl i deras väsen. Demokrati förutsätter kompromisser för att den ska bli konstruktiv.
Det är ofta udda åsikter som leder till konflikter både i stora och små sammanhang.
Andra världskriget startades av nazismen i Tyskland som utvecklades till en våldsam rörelse som förorsakade blodspillan av aldrig tidigare skådade mått.
Det ska betonas att de nuvarande ytterhögerpartierna inte ska jämföras med de tyska nazisterna under 1930-talet och 1940-talet.
Det finns visserligen inslag av nynazismen i flera rörelser. Man brukar tala om att Sverigedemokraterna från början grundades delvis på nynazismen medan våra sannfinländare inte haft sådana kontaktytor. En stark orsak till att sannfinländarna kan hänföras till ett parti som befinner sig långt ut på högerkanten är deras inställning till invandrare som är uttalat negativ. Man kan påstå att vissa segment hyser aversion mot invandrare i varje fall om man bedömer på basis av uttalanden.
Under debatten före senaste riksdagsval var partiets representanter fixerade vid invandrarfrågan in absurdum.
Sannfinländarna har också talat för ett EU-utträde även om man i regeringsposition dragit ner denna radikalisering. Men motståndare till unionen är man fortsättningsvis vilket troligen innebär problem. Det har också visat sig att de inte har så stark känsla för internationella avtal.
I den position den politiska debatten i Europa och i världen befinner sig i och som genomsyras av polarisering känns det som en oerhörd risktagning att ytterhögerpartierna – som inte är benägna ta ansvar – expanderar undan för undan.
Hur ska detta sluta?
Det är väl ingen som kan svara på detta trots att man använder olika indikatorer. Under kalla krigets dagar och dess hot var enda möjligheten att lära sig leva med problemet i varje fall för vanliga människor. Den politiska ledningen måste däremot vara vaken, som det står i Bibeln.
Olof Öström Tavastehus-Brändö