Krönika: Friidrotten inför generationsskifte

"Med så många av våra toppnamn inkuranta före och under säsongens givna höjdpunkt blir ett redan litet urval försvinnande litet."

43 nationer, inklusive de ryssar som hade dispens att delta under neutral flagg, tog medalj vid friidrotts-VM i London förra veckan. Idrottare från 27 länder återvände från mästerskapet efter att ha erövrat minst ett guld.

Lilla Finland med sina jämna dussinet modiga deltagare tillhörde ingen av dessa grupper. Tero Pitkämäki med sin femte plats i spjut var närmast men ändå inte riktigt nära. Trots att han klämde i med säsongen näst längsta båge då det gällde som mest.

Den 34 år gamla Ilmolakastaren räddade än en gång något av den finländska friidrottsäran. Med det förtjänar han givetvis respekt. Även om det skulle vara befriande att någon gång se någon annan än en manlig spjutkastare i rollen som frälsare.

Senast det hände var 2005 då Tommi Evilä med ett VM-brons i längd såg till att hemmanationen inte blev lottlös. På EM-nivå blev det guld året därpå för både Jukka Keskisalo på 3000 meter hinder och släggkastaren Olli-Pekka Karjalainen.

Men det är undantag under en period då nästan allt handlat om Pitkämäki, ibland Antti Ruuskanen eller någon enstaka gång Ari Mannio.

Finland gjorde inget bra VM i London. Utöver Pitkämäki blev det inte en enda finalplats. Gångaren Aleksi Ojala stod med sin fjortonde plats på femmilen för den näst bästa blåvita placeringen.

In på 20 i topp-listan rymdes också David Söderberg, Kristiina Mäkelä, Simo Lipsanen och Minna Niskanen i teknikgrenarna. Finalplatserna låg inom räckhåll för var och en, men ingen av dem förmådde tänja sig till några storverk.

En frapperande stor del av landets främsta friidrottare har gått skadade i år. Wilma Murto, Nooralotta Neziri och spjutgräddan under Pitkämäki kom inte ens till start i VM medan Söderberg på grund av en ond rygg under uppladdningen gick miste om den kastvana som hade behövts i släggkvalet.

Hinderdamen Camilla Richardsson och unga trestegslöftet Lipsanen fick problem med smärtkänningar i kvalen. De gavs heller ingen ärlig chans att visa vad de verkligen går för.

Med så många av våra toppnamn inkuranta före och under säsongens givna höjdpunkt blir ett redan litet urval försvinnande litet. Det finns goda skäl att fråga om träningen sköts på rätt sätt.

Underifrån kommer många talanger som haft stora framgångar på europeisk nivå i sommar. Totalt kunde finländsk friidrott räkna in en rekordstor medaljskörd på fyra guld, tre silver och tolv brons från de tre stora samlingarna U23-EM, U20-EM och europeiska ungdoms-OS.

Hur ta vara på dessa oslipade diamanter som bevisligen hävdar sig i den internationella konkurrensen? Friidrottsförbundet (SUL) har mycket att fundera på i sitt arbete att ge begåvningarna de bästa förutsättningarna att prestera också i vuxen ålder. Ett angenämt problem, kan man tycka.

Friidrotten, både den finländska och internationella, står inför ett generationsskifte av ett sällan skådat slag. Pitkämäki, Ruuskanen och Söderberg kan inte hålla på hur länge som helst.

Allra högst upp stiger redan sen länge upphöjda legenderna Usain Bolt och Mo Farah ner från sina troner. Deras avskedsföreställning genererade sammantaget en medalj av varje valör. Båda två gick att besegra till slut.

För Bolt blev det bokstavligt talat ett smärtsamt adjö genom försträckningsskadan på ankaretappen i den korta finalstafetten. Hans Jamaica kom aldrig i mål men hade nog inte vunnit även om Bolts baklår hållit hela loppet. Det var för långt fram till Storbritannien och USA.

Också andra fixstjärnors tid i rampljuset närmar sig oundvikligen slutet. Allyson Felix som med sina 16 VM-medaljer har två fler än självaste Bolt, Ezekiel Kemboi som var långt ifrån att vinna sin femte raka hindertitel och stavhopparen Renaud Lavillenie som inte heller nu fick vinna sitt saknade guld. Bara för att nämna några som huserat i världstoppen väldigt länge.

Det nordiska saldot blev tre medaljer fördelade på ett guld, ett silver och ett brons. Det känns bättre att räkna så då Finland för fjärde gången i VM-historien kammade noll.

Om man gör som svenska referanter inte brukar vara sena med är Daniel Ståhls diskusmedalj halvfinsk i sin prägel. Ståhls mamma Taina kommer ursprungligen från Åbo och sonens kunskaper i finska går inte av för hackor.

Guld och brons blev det för Norge genom två löpare som har allt man kan begära i fråga om talang och förmåga att också utnyttja den.

Karsten Warholm ledde finalen på 400 meter häck från start till mål och var tvungen att bita sig själv i fingrarna för att vakna ur sin dröm. Det talades försiktigt om medalj, men att även dubble världs- och olympiamästaren Kerron Clement skulle få ge sig för den 21-årige norrmannen var en överraskning av stora mått.

I den sista individuella finalen blev det brons för Filip Ingebrigtsen, mellanbrodern i en familj där vart och ett av barnen förefaller vara födda till löpare. Filip visade sin vana trogen taktisk kyla genom att välja den kortaste vägen och lita på att det finns utrymme längs innerbanan på upploppet. Det gjorde det också den här gången.