Föråldrat om fobier i Yleinslag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vetenskap. Yles reporter Carl Fahllund intervjuade 13.8.2023 psykologen Axel Aminoff om fobier för getingar och fästingar. Den här intervjun är en påminnelse om vikten av att journalister är källkritiska och kontrollerar att den expert de intervjuar följer evidensbaserad forskning.
Tyvärr är Aminoffs uttalanden baserade på föråldrade psykologiska teorier som inte har någon som helst förankring i vetenskaplig forskning. Därför vill vi klargöra vad man idag vet om hur fobier uppstår och vilken evidensbaserad vård personer som lider av fobier rekommenderas, enligt god medicinsk praxis.
Vi människor är alla predisponerade (färdigt inprogrammerade) att vara på vår vakt för vilda djur, höga höjder, mörker och hetta, något våra förfäder var redan för två miljoner år sedan. På den tiden hade människan ännu ingen frontallob för rationellt tänkande (den är cirka 5 000 år gammal) och därför behövde vi, precis som alla andra djur, kunna reagera snabbt och automatiskt på potentiell fara.
En hjärna som inte kunde förutse faror genom rationellt tänkande behövde kunna reagera automatiskt för att inte riskera att ätas upp.
Att vara predisponerad innebär att då vi på något sätt uppfattar en fara i vår omgivning reagerar vi automatiskt och utan att tänka. Kroppen gör sig redo att slåss, fly eller spela död. Vi människor är predisponerade att vara rädda för exempelvis ormar, spindlar, lejon och tigrar.
Att utveckla en fobi för t.ex. ormar eller spindlar är därför betydligt vanligare än t.ex. hundfobi eftersom det finns en genetisk grund bakom rädsla för just ormar och spindlar. En fobi kan då utvecklas genom att man upplever till exempel djur som obehagliga och börjar undvika dem. Rädslan kan förstärkas av att en annan person (ett syskon, en vän eller en förälder) också upplever djuret som obehagligt och undviker det. På motsvarande sätt kan också andra fobier utvecklas, såsom höjdfobi.
Däremot är vi människor inte predisponerade att vara rädda för hundar eller katter som inte är farliga för människan. Då en fobi utvecklas för en hund eller katt så har personen alltid varit med om en olycka eller på något sätt blivit skrämd av det specifika djuret.
Människor som lider av fobier undviker i regel det de är rädda för. Det betyder att man inte heller får andra erfarenheter som kunde visa att det man är rädd för inte är farligt, som att de spindlar som finns i Finland sällan är farliga.
Behandling av fobier ska enligt all beprövad forskning ske med kognitiva beteendeterapeutiska metoder (KBT). Professor Lars-Göran Öst vid Uppsala universitet var bland de första att ta fram evidensbaserade KBT-metoder för fobibehandling och hans metoder är de som fortfarande ska användas, även i Finland.
En KBT-behandling vid fobier handlar om att stegvis och kontrollerat närma sig det man är rädd för. Behandlingen innefattar arbete kring beteende, tankar och känslor. På hjärnnivå handlar processerna om att lugna hjärnans rädslocentrum, just det som reagerar predisponerat och automatiskt, utan språk och rationellt tänkande, på en fara som kanske egentligen inte var ett lejon utan en hägring.
Föreningen för Psykoterapier med Kognitiv- och Beteendeterapeutisk inriktning Petra Berg Ordförande Åse Fagerlund vice ordförande Yvonne Österblad Thomas Erickson Monica Gammelgård Styrelsemedlemmar