Strömmingsfiskets hållbarhet i vågskålen – "Vi har nu framför oss en intressekonflikt, värdekonflikt och kunskapskonflikt"

Fiske. Finland och EU har genom den gemensamma fiskeripolitiken rätt att begränsa och reglera fisket i Östersjön. EU:s regleringsmakt gäller speciellt de kvoterade fiskarterna som strömming, vassbuk, torsk, lax och rödspätta.

Under årtiondenas gång har det kommersiella fisket i Östersjön vant sig vid att fiskekvoterna har varierat vanligtvis mellan plus/minus 20–40 procent. Omständigheterna som avgör lekbeståndens storlek och årsklassrekrytering hos till exempel strömming och vassbuk har varierat kraftigt.

Vi vet att salthalt, ytvattentemperatur och utsötning av öppna havsekosystem påverkar hela näringskedjan som pelagiska fiskarter måste anpassa sig till. Fisketrycket är inte det enda som styr händelseförloppet i ekosystemet.

De starkaste åtgärderna har hittills riktats mot lax- och torskfisket för vilka totala fiskestopp tagits i bruk regionalt eller tidsmässigt i olika delar av Östersjön.

Då EU-kommissionen i slutet av augusti föreslog totalstopp för strömmingsfisket i hela Östersjön blev näringen, fiskets intresseorganisationer och myndigheterna tagna på säng.

Hur är det möjligt att efter alla år då den finska fiskeflottan anpassat sig till de tillåtna kvoterna och till och med innehaft MSC-certifiering för hållbart fiske – så bums ska allt stoppas?

Därtill har WWF ansett fisket vara hållbart och uppmanat konsumenterna att äta mera strömming.

Då det gäller matpolitiken i Finland har det varit strategiskt mycket viktigt att starta fiskmjölsfabriken i Kasnäs (2016) för att i tid kunna delta i Östersjöns näringskretslopp och genom Östersjöfiskfoder ”förädla” strömmingen till regnbågslax.

Och speciellt viktigt var att på detta sätt förbereda näringen till den dag då pälsdjursnäringen körs ned i Finland. Hellre regnbågslax till konsumenterna än minkmat för pälsnäringen.

Vid användningen av våra fiskevatten måste man alltid beakta att då skada och nytta av regleringsåtgärderna vägs så är det aldrig fråga om jämn fördelning. Det ställs frågor om på vilka grunder en naturresurs kan utnyttjas och hur mycket samt vilka är de intressen som ska prioriteras. I Östersjön är det självklart att naturen har också sina rättigheter. Friheten att vara yrkesfiskare måste anpassas till övriga begränsningar som samhället inför eller som själva ekosystemet i form av naturkapital kräver.

Trovärdigheten av forskningen skapar grunden till att också fiskaren har tillit till resultaten och därmed godkänner fiskeregleringens legitimitet. Acceptansen av regleringsåtgärderna förutsätter att de i och för sig legitima målen kan nås utan att orsaka oskälig skada för dem som regleringen gäller.

I Östersjön skapas den viktigaste kunskapsbasen om fiskbestånden och deras regleringsbehov i det internationella havsforskningsrådet (ICES). Det är frågan om ett samarbetsforum av multinationella forskare som tillsammans årligen bygger en vetenskaplig uppskattning av strömmingens lekbestånd samt de tillåtna hållbara fiskekvoter som kan uttas i olika delområden i Östersjön.

Uppskattningsprocessen är komplicerad och speciellt fleråriga prognoser kräver svåra och delvis osäkra modelleringar.

EU-kommissionens förslag att totalstoppa strömmingsfisket överraskade ICES och våra fiskare.

Vi har nu framför oss en intressekonflikt, värdekonflikt och kunskapskonflikt. Vi måste även tänka på de övriga dimensionerna av hållbarheten än bara den ekologiska. Till exempel i Skärgårdshavet baseras fiskerättigheterna i huvudsak på privat ägande eller uthyrningsrättigheter (ryssje- och trålfisket). Det finns alltså ingen fri tillgång för kommersiella fiskare till Skärgårdshavet.

Därtill är det anmärkningsvärt att strömmingsfisket här riktas till två olika bestånd, dvs. Bottenhavets och Östersjöns huvudbassäng. Hur kan detta bedömas? Varför anses Skärgårdshavet tillhöra Östersjöns huvudbassäng?

Ekosystemen i det öppna havet är gränslösa och det är förstås mycket svårt att ange precisa gränsdragningar, kvotområdena är ju kvadratiska.

Trots allt är det självklart att ICES producerar den bästa kunskapsbasen för fiskeregleringsbeslut. Men vi måste erkänna att den ekologiska kunskapen ägs inte bara av en part. Forskarnas tänkande om ekologin ändrar med tiden då nya rön framkommer. Det har varit ytterst viktigt att också hos oss har Åbo universitet genom Skärgårdshavets forskningsinstitut redan under 40 år gjort omfattande forskning om strömmingen.

Vi kan konstatera att detta bredare sätt att närma sig ekosystemet har varit den rätta vägen och till gagn för att öka förståelsen för de ändringar som sker i havet. Denna kunskap måste stärkas ytterligare tillsammans med Naturresurscentret och övriga Östersjöforskare.

Analyserna av orsak och verkan kräver bästa möjliga kunskaper då man söker rättvisa lösningar för Östersjöns fiskeregleringar.

Kari Ranta-aho Fiskeriråd Pargas