Regeringsfrågan kan polarisera och vidga klyftor – "Jag hoppas att SFP kommer ut ur denna mardröm med äran i behåll"

Regeringsförhandlingarna. Riksdagsvalet försatte som känt Svenska folkpartiet i en brydsam situation. Då Orpo och Purra tidigt kommit överens om att inleda samarbete, ställdes SFP inför valet att vara med eller att ådra sig Samlingspartiets ilska.

Partiets nedärvda regeringstradition bidrog till ett ja, men med klara förbehåll för förhandlingsresultatet.

Att använda sin vågmästarposition (som jag hade hoppats) för att bädda för en blocköverskridande variant, ansågs för riskfyllt för ett minoritetsparti.

Om nu förhandlingarna leder till en SFP-stödd högerregering, vilka är då konsekvenserna för partiet och Svenskfinland?

Det rent politiska utfallet kommer att bero på om Orpo förmår hålla Purra stången, d.v.s. om resultatet blir en borgerlig-liberal politik eller om Purra har framgång med sin plan på den systemändring som så tydligt annonseras i partiets program.

Om regeringsprofilen blir suddig och konfliktfylld, kommer alla partier snabbt att bli missnöjda och regeringen blir då kortvarig.

Men SFP:s medverkan har troligen även andra konsekvenser. Vi är vana att partiet lite förklenande kallas ett språkparti av andra aktörer. Trots sekelgamla ideologiska spänningar inom SFP har språket och kulturen hittills varit det kitt som överbyggt klyftorna.

Men dagens regeringsfråga visar att partiet allt mera håller på att bli ett regionparti där regionintressen överskuggar ideologin.

Visserligen har regionerna alltid funnits där, i alla partier, men nu kan bevakningen av sådana intressen dominera på bekostnad av värdefrågorna i SFP.

Att regionerna håller på att glida ifrån varandra beror delvis på att regionernas intressebevakare är väl företrädda på alla SFP-nivåer, medan de urbana orternas positioner är betydligt svagare.

Även om omsorgen om landsbygden och dess näringar, speciellt skärgården, förenar, är en betydande andel av partiets väljare verksamma inom urbana yrken i tvåspråkiga miljöer.

Om de upplever SFP som ett regionparti där kommunala intressen går först, har de lätt att söka sig till allmänpartier med en lämplig ideologisk profil.

Naturligtvis kan dagens SFP-politiker motivera sitt samröre med Sannfinländarna att det ger möjlighet att försvara svenska intressen.

Så gjorde min generation också för fyrtio år sen när SFP deltog i regeringar med folkdemokraterna/kommunisterna.

Trots att även de arbetade för en systemändring, gick de inte in för att avskaffa svenskan. SFP kan idag övertyga en del tvivlare om man inte bara defensivt avvärjer Purras angrepp, utan också offensivt lyckas flytta fram svenska positioner.

Jag hoppas att SFP kommer ut ur denna mardröm med äran i behåll.

Om slutresultatet blir en samregering med det parti som står längst från SFP:s deklarerade värderingar måste partiets beslutsfattare beakta riskerna för en tilltagande polarisering inom väljarkåren och aktivt motverka att regionerna glider ifrån varandra.

Pär Stenbäck SFP-ordförande 1977–85