Alla barn och unga bör ha rätt att röra på sig

Motion och idrott. Varje barn och ungdom har rätt att hålla på med motion, men hur kunde alla motionera till ett rimligt pris?

Vi vet mycket väl hur priserna för motionerande och idrottande hela tiden har stigit. Därför är det dags att granska vilken roll de olika aktörerna har då det gäller att stöda barnens och de ungas hobbyverksamhet.

Kommunernas och städernas betydelse för främjandet av barnens och de ungas motionerande är mycket viktig. Enligt kommunallagen är det stadens uppgift att främja dess invånares välbefinnande.

Idrottslagen å sin sida kräver att städerna skapar förutsättningar för hälsobefrämjande motion.

Kommunerna och städerna erbjuder enligt lagen motionsmöjligheter även för dem som de övriga inte gör det.

Kommunen eller staden är ofta efter familjen den mest betydande finansiären, stödjaren och skaparen av allmänna förutsättningar för barnens och de ungas motionerande.

De hobbyturer som kommunerna erbjuder barnen och de unga är kraftigt subventionerade av kommunerna och delvis även avgiftsfria.

Byggandet av idrottsanläggningar och -förhållanden enbart för kommunens balansräkning är inte längre realistiskt och inte ens möjligt för alla grenar.

För närvarande går turerna till de idrottsanläggningar som kommunerna byggt och äger huvudsakligen till föreningarna.

Samtidigt har vi alla behov att erbjuda allt flera friturer i idrottsutrymmen för barn och unga och till alla stadsbor som inte motionerar inom någon förening.

Det finns för lite utrymmen, antalet grenar blir fler, kommuninvånarnas behov förändras och den privata marknaden erbjuder allt flera tjänster.

Kommunernas övriga bidrag hjälper visserligen men dessas betydelse tunnas ut – och stödet når inte alla.

Allt detta sätter väldigt mycket press på motions- och idrottsföreningarna: hur nå alla intresserade och samtidigt erbjuda idrottstjänster till ett rimligt pris.

Inom föreningsverksamheten vill också allt flera föräldrar hellre köpa tjänster än delta i föreningsarbetet på frivillig basis.

Föreningarnas arbete styrs av verksamhetsmodeller och strategier som är bekanta från företagsvärlden.

Det som höjer kostnaderna är de ökade personalkostnaderna, tävlingsresorna, lägren, utrustningen och utlandsresorna.

För att det skulle finnas mera förhållanden för flera barn och unga skulle det vara anledning att till exempel fundera på att dämpa träningsintensiteten inom grenen för barnens ledda verksamhet och med några år skjuta upp övergången till tävlingsverksamhet.

Allt detta bör man beakta vid kommunernas idrottspolitiska beslutsfattande.

Därför är det nu viktigt att utveckla modeller där man kombinerar de goda sidorna från den avgiftsfria eller förmånliga hobbyverksamheten och den traditionella idrottsföreningshobbyn på så sätt att man lyssnar till barnens och de ungas önskemål, behov och rättigheter.

Det krävs också konstruktivt begrundande av den olympiska kommittén, grenförbunden och de riksomfattande organisationerna vilka med sina beslut har möjlighet att påverka sina medlemsföreningars verksamhet och hobbykostnaderna.

Det är tid att fundera ingående på de metoder med vilka man kan främja barnens och de ungas idrottshobby till ett rimligt pris.

Varje barn och ungdom har rätt att röra på sig.

Idrottscheferna:

Tarja Loikkanen, Helsingfors Martti Merra, Esbo Veli-Matti Kallislahti, Vanda Jukka Etu-Seppälä, Tammerfors Markus Kalmari, Åbo Niina Epäilys, Uleåborg Anna-Leena Sahindal, Jyväskylä