Skärpning, välfärdsområdena!

Riksdagsvalet. Nej, det gick inte som på Strömsö då välfärdsområdena tog över ansvaret för funktionshinderservicen. FDUV har blivit kontaktat av ett flertal anhöriga som berättar hur de inte får tag på någon i de nya välfärdsområdena och att det saknas personal som kan sköta deras ärenden på svenska.

Familjerna är upprörda och oroade av förståeliga skäl. Övergången till välfärdsområdena har medfört så mycket extra besvär för dem vars vardag annars också är tung med otaliga ansökningar, avtal och kontakter. Också professionella är frustrerade, de vet inte vad som gäller och vem de kan hänvisa familjerna till för ytterligare information.

Lyckligtvis verkar det som att verksamheten på de flesta boendeenheter och arbetsverksamheter fortsatt rätt långt som tidigare (personalbrist har det tyvärr varit redan tidigare, vilket förstås också kräver åtgärder på såväl kort som lång sikt). Utmaningarna gäller särskilt de familjer som inte fått tjänster tidigare och de som behöver nya utlåtanden eller förnya sina avtal.

Orsakerna till bristerna är många: Krav på harmonisering, brist på kunskap, krav på nedskärningar och det faktum att det blev väldigt ont om tid att planera övergången.

Konkret betyder det för familjerna till exempel att personer med funktionsnedsättning blir utan livsviktiga terapier eller att man inte får tjänster som motsvarar ens behov – alla erbjuds samma service då de som bestämmer inte verkar känna till andra lösningar. Men personer med intellektuell funktionsnedsättning är ingen homogen grupp, utan unika individer. Därför behövs en dialog med den stödbehövande och hens familj och att man tillsammans skräddarsyr servicen, då fungerar den bäst.

Vi får också oroande signaler från fältet om nyinstitutionalisering. Omsorg börjar handla mer om vårdinsatser än stöd. Ens hem förvandlas plötsligt till en vårdenhet trots att man är frisk och det man behöver är stöd för ett självständigt liv. Vi förstår att övergången kan vara besvärlig, men elementära frågor som kommunikation måste det finnas kapacitet för att sköta.

Vi står inför ett riksdagsval och diskussionen om vilket parti som kan erbjuda de bästa framtidsutsikterna går het. Vård och omsorg lyfts upp och många lovar bättre tjänster (dessvärre talas det främst om sjukvård och äldreomsorg medan funktionshinderområdet glöms bort). För att kunna erbjuda tjänster som svarar på de behov människor har krävs tillräckligt med resurser och kunnande – och fungerande servicestigar och -strukturer.

Nu behövs utveckling, inte avveckling. En modern, human funktionshinderservice måste ha självbestämmande, delaktighet och skräddarsydda lösningar som utgångspunkt. På det sättet kan vi också nå målet med vårdreformen: att skapa en jämlikare tillgång till tjänster och minska hälso- och välfärdsskillnaderna mellan människor.

Mikaela Björklund Ordförande

Lisbeth Hemgård verksamhetsledare FDUV, intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning